Jag slutar kalkylera – och börjar flanera

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har varit på en ödmjukhetsresa i Ryssland. Första dagen står vi och hoppar. Svettas. Vibrerar av stress i sidled.

En helkväll med tullen i Moskva. Ett missat plan. Inga kösystem utan en metod som går ut på att man ställer sig tätt, tätt tillsammans i en klump – och sedan hoppas man på tur och en strömningslära som skall föra en framåt.

Vilket den inte gör.

Tre timmar och sjutton stämplar senare.

Trött reporterteam: Now we missed our flight.

Rysk tulltjänsteman: But why?

Ännu tröttare reporterteam: It doesn’t matter now.

Man vet inte. Man vet inte när maten kommer. Om maten kommer. Man vet inte om det räcker att komma tre timmar i förväg till flygplatsen, eller om man behöver vara där en dag i förväg.

Sedan några dagar tillbaka har vi varit i Kaliningrad. Kaliningrad är den typen av stad som ser bäst ut när det är mörkt. När huskropparna har tappat sina konturer. När skavsårsfasader och nyrika skrytbyggen upphör att bråka om utrymmet för att bara bli upplysta fönster.

Efter mörkret är Kaliningrad som vilken storstad som helst – klädsamt svart och klättrande ljus och stora reklamskyltar som visar upp det som folk drömmer om i stället för det som folk saknar.

På dagarna är det tvärtom. På dagarna är Kaliningrad kontrasternas stad – som en Roy Andersson-film som har blivit ihopklippt med ”Desperate housewives”. Som Carmela Sopranos Potemkinkulisser som blir granne med Lilja 4 Evers morsa varje gång som dagsljuset flödar in.

Leninstatyer delar utrymme med Adidas och Gucci i shoppingmonument av glas. Sju minuters bilfärd bort är det grusväg och fyra farbröder står och gräver sig till Kina med trötta spadar samtidigt som en vit limousine vaggar sig förbi, genom regnpölar, och vidare, som ett MTV-rymdskepp från en annan planet.

I tre dagar åker vi runt med en snäll chaufför som vill hela min hosta genom handpåläggning och som stannar i diken och plockar torkade blommor, och som kör omkring oss i

en bil som ”är gammal men säker” – vilket innebär en solblekt liten kantstött leksaksbil utan säkerhetsbälten som skakar som en rymdraket när man närmar sig 40 knyck.

Jag vet inte när det händer. Det är en smygande känsla som kommer utan att man märker det. En dag är man inte längre stressad. En dag upptäcker man att allt det som vanligtvis får en att gå i bitar i stället skänker en lugn. En dag sitter man på en restaurang och väntar på mat som inte kommer eller tar emot mat som man inte har beställt. Och det är okej. Man tar en kaffe – före maten. Det är som en nykter fylla eller en bättre bakfylla. Vill någon uttala besvärjelser över bilen och plocka blommor, så kanske vi kan klara den här dagen också utan att krocka med ett träd.

Man glömmer bort linjära köer och uppskattade väntetider på telefon. Man slutar kalkylera och kontrollera och planera. Man börjar le. Och mitt i alltihop upptäcker man plötsligt att man känner ett lugn som man inte har känt sedan man var liten och sprang och lekte med pinnar.

– När gick vi ifrån att vara frustrerade till att bara vara avkopplade? frågar Robban, fotografen, när vi sitter och väntar på Kaliningrads flygplats för att ta oss hem.

Jag vet inte. När slutar man att vara Novalucolstressad och när börjar man att skratta i stället för att skrika i en mobiltelefon?

Några minuter senare ringer jag till redaktionen och förklarar att ”en rysk tjänsteman har forslat bort Robban i en bil – och snart går flyget”, och 45 minuter senare sms:ar Robban att ”Det har börjat flyta på här. Flygplatskillen är nu övertygad om att vi kommer att hinna med morgondagens flyg. Han tycker allt går på räls.”

Jag börjar leta efter en internetuppkoppling som inte finns, på en internationell flygplats som är stor som en OK-mack. Och jag gör det med ett leende på läpparna.

Om Gud vill får ni läsa den här texten.

Lena Sundström