De är inte längre ett andravalsparti
Ut med Wetterstrand och Eriksson. In med Fridolin och Romson i ledningen.
Miljöpartiet 3.0, ett respekterat men fruktat parti.
I dag inleds Miljöpartiets kongress i Karlstad. Efter nio år i ledningen tackar Maria Wetterstrand och Peter Eriksson för sig och lämnar över till Gustav Fridolin (bergsäkert) och Åsa Romson (mer osäkert, hon har farliga rivaler).
Miljöpartiet dansade in i riksdagen 1988 och åkte ut tre år senare. 1994 var de tillbaka igen.
Miljöpartiet 1.0 var ett vildvuxet parti. På kongresserna var det pausgymnastik och när som helst kunde en trubadur avbryta förhandlingarna. Linsgrytor dominerade matutbudet.
Den något mognare fasen i Miljöpartiets historia hade inletts redan då Wetterstrand och Eriksson tog över som språkrör. Men de har finslipat den.
Under deras ledning blev de gröna ett parti som är berett att ta regeringsansvar. De driver inte längre den verklighetsfrämmande linjen att Sverige ska lämna EU. De är fortfarande för arbetstidsförkortningar men tycker kanske inte att frågan står högst på dagordningen.
Miljöpartiet i dag har tagit ännu ett steg. Det är ett modernt, resultatinriktat parti som i höstas gjorde sitt hittills bästa val, 7,3 procent i riksdagsvalet. MP har blivit en modern version av Folkpartiet. FP var länge andravalspartiet.
Om man inte hittade något bättre kunde man alltid rösta liberalt. Ett parti som inte retade upp någon men inte heller älskades av särskilt många.
Miljöpartiet 3.0 har tagit över något av den rollen.
Det är sina grundläggande ideal troget när det gäller klimat och miljö. Det ser inte invandring som ett hot utan en möjlighet. De gillar valfrihet i den offentliga sektorn. De värnar småföretagarna men skulle gärna höja en del skatter, särskilt på bensin. De är, precis som Folkpartiet på sin tid, allmänt hyggliga.
Det Miljöparti som i dag inleder sin kongress är respekterat. Inte bara av väljarna utan också av sina politiska motståndare. MP är hårda i förhandlingar men står för sina överenskommelser. De är något så ovanligt som hederliga.
Men partiet är också fruktat. Som svensk politik utvecklat sig så är MP den verkliga tungan på vågen mellan rött och blått. Inte Sverigedemokraterna.
Det vet Moderaterna.
Och det vet Socialdemokraterna. Men är Miljöpartiet 3.0 redo att till fullo utnyttja positionen för att driva igenom sin egen politik?
Inte än. Men i politiken går det ibland väldigt, väldigt fort.
Veckans citat
”Regeringen hoppades att Saab skulle gå i konkurs den 25 april.”
Miljardären Antonovs talesman Lars Carlström vevar vilt
”Litet ull för mycket skrik.”
Lars Calmfors, ordförande i Finanspolitiska rådet, kritiserar att a-kasseavgiften styrs av arbetslöshetens storlek