Jag gör som Brando - sätter proppar i öronen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det var på Tahiti som Marlon Brando började använda öronproppar.
Det var tidigt sextiotal och MGM hade bestämt sig för att göra en nyinspelning av Myteriet på Bounty. Marlon Brando skulle spela myteriledaren Fletcher Christian, Clark Gables roll i originalet från 1935. Brando hade just tackat nej till att spela Lawrence av Arabien. Eller tackat nej kanske är fel uttryck. Han hade sagt så här ungefär:
- Om de tror att jag ska sitta i månader på någon jävla kamel i en stekhet öken har de fel.
Så det blev Tahiti i stället. Och det blev dyrt. Väldigt dyrt. 20 miljoner dollar var mycket dåförtiden. Dessutom floppade filmen. Brando fick skulden och blev
mobboffer.
Men Brando trivdes på
Tahiti. Han fick vara i fred. Han fann en i raden av fruar. En lokal förmåga som spelar Brandos kärlek i filmen. Och så köpte han en atoll.
Själva historien i Bounty känner ni nog igen. Den är sann. Brittiska drottningens skepp Bounty åker till Tahiti för att hämta brödfruktsplantor. Kaptenen är en sadistisk tölp och på tillbakaresan gör delar av besättningen myteri. Flottan jagar dem, men tillsammans med några tahitier gömmer de sig på en obebodd paradisö - Pitcairn Island.
Filmen slutar när myteristerna når fram till Pitcairn. Brando dör, efter att skeppet satts i brand. Det är en bra dödsscen, men osann. Fletcher Christian, en bildad gentleman som var klasskamrat med poeten Wordsworth, levde i själva verket ytterligare ett par år. Fast efter ett decennium fanns bara en av myteristerna i livet. De slog ihjäl varandra och söp sig till döds.
Men deras ättlingar finns på Pitcairn än i dag. 50 invånare, varav 12 är män i "arbetsför ålder". Mitt i ingenstans. En telefon, inga fasta båtförbindelser, ingen flygplats. Den främsta inkomstkällan är försäljning av frimärken till samlare. Och så har de börjat producera honung.
Ingen betalar skatt på Pitcairn. Frimärksförsäljningen finansierar allt. Det får mig att tänka på Vasaparken i Stockholm.
Vasaparken ser ut som en savann med inslag av öken. Ett ställe där man sitter i månader på en jävla kamel. Den ser precis ut som det gör i den där reklamfilmen från Riksskatteverket. Där är alla vägar lera, alla grönområden djungler och fotbollsplanerna fulla av elefantgräs. Reklamfilmen avslutas med texten "Eller så betalar du skatt".
Vasaparken är sannare. Den borde ha texten "Ändå betalar du skatt".
Det enda Brando stördes av på Tahiti var ljuden. Så han stoppade proppar i öronen när han klev framför kameran. Nästa gång Riksskatteverket kör sin dumma reklamfilm ska jag göra som Brando. Proppa öronen. För till och med Pitcairn är nog snyggare än Vasaparken. Utan skatt.