Lurig Ringholm visade känslor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Och veckans nyhet - nänämen, jag kan inte låta honom vara i fred - är förstås att Bosse Ringholm har en personlighet.
Visst, är man polis kan man vara grinig. Om man är fackordförande måste man "rasa", är man opposition måste man spela chockerad och är man politisk journalist måste det kännas skönt att Tiina Rosenberg äntligen får en avbytare. Men har man inte betalt för att bli upprörd är det lätt att låta bli. Det är ju inte direkt så att man räknar med att någon blir haffad om cykeln försvinner. Eller ens om det blir inbrott.
Och nog är det lite skönt att Bosse Ringholm fick en chans att säga en enda begriplig sak innan han gick i pension? Även om det var av misstag.
Något borde göras av detta. Så att det inte går förlorat för eftervärlden, menar jag. För saken är trots allt större än Bosse Ringholm. Det är ett av dessa alltmer sällsynta tillfällen när svensk politik plötsligt har något att göra med svensk verklighet.
Hela poängen med svensk politik är annars att den försiggår i en annan värld. Och i den världen gäller det att aldrig vara för tydlig. Aldrig uttrycka en åsikt, om den inte kan gömmas i långa, fula ord som hittats på av ett programutskott. Aldrig kalla någon idiot. Inte ens en idiot.
Politiker prioriterar att inte säga något begripligt, för då säger de inget fel, som Bosse skulle kunna uttrycka det.
Men så ibland blir det ändå fel. Som när Bosse glömmer att lägga på luren.
Och plötsligt skymtar vi en människa. Han tycker något, alldeles på egen hand. Han är smått förbannad. Man begriper vad han pratar om.
Och för det kräver etiketten att han ber om ursäkt. Godtas ursäkten är det tänkt att vi ska glömma alltihop.
Men jag vill inte glömma. Tvärtom. Är det något vi behöver bli påminda om är det att de här människorna - ministrar, riksdagsledamöter, statssekreterare - har en personlighet, precis som normala människor. Åtminstone i vissa fall. Och jag tror att de själva skulle må bra av att bli påminda om det.
Det kanske till och med skulle leda till att några av dem börjar prata som folk, alldeles frivilligt.
Ett förslag: Hugg in hela Bosses monolog i granit och ställ den utanför Riksdagshuset.