Därför älskar vi andra världskriget – utan tvivel
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Band of brothers, Saving private Ryan, Stalingrad, Pearl Harbor. Och det tar aldrig slut.
För sextio år sedan i går kapitulerade Tyskland, men kriget fortsätter. Pallar med dvd-boxar lastas av vid varje Coop-lada. Grabbar, som annars bara läser Agent X9, står lystet och tummar på tegelstenar om D-dagen. Och så finns förstås alla historierna. Den här till exempel:
Vad gjorde Churchill samma dag som Hitler bestämde sig för att kila vidare? Vad gjorde han medan Hitlers lik dränktes i prima tysk bensin för att duga som majbrasa?
Churchill låg i sin säng på lantstället Chequers och läste med en cigarr i näven. Cigarrglöden föll av och det började pyra i Churchills morgonrock. ”Ni brinner, Sir. Tillåter ni att jag släcker er?” frågade en tjänsteman som fanns i sovrummet. ”Ja, gör det”, mumlade Churchill, utan att lyfta ögonen från dokumenten.
Tydliga kontraster. Den lugne gentlemannen mot den hysteriske fanatikern. Det är sådana historier som gör andra världskriget trivsamt. För trivsamt är precis vad det blivit, trots Auschwitz, Buchenwald, Treblinka och allt annat. Eller kanske just därför.
För nazismens närmast ofattbara ondska gör allting klarare och enklare. Terrorbombningen av Dresden, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, överlämnandet av halva Europa till mördarstaten Sovjet – allt det där blir detaljer. Inget som rubbar ont och gott.
Och därför älskar vi andra världskriget. Det finns inget utrymme för tvivel. Inget kan vara fel, så länge det leder till nazismens fall.
Alla någorlunda ärliga skildringar av andra världskriget är förstås fyllda av den grymhet och absurditet som finns i alla krig. Man kan läsa Joseph Hellers Moment 22, Kurt Vonneguts Slakthus 5 eller Norman Mailers De nakna och de döda. Och många av de filmer som gjorts under senare år försöker beskriva skräcken, lidandet, förvirringen. Men på något sätt biter det aldrig. Ju mänskligare de allierade soldaterna blir, desto mer övermänskliga verkar de vara. Ju obehagligare scenerna blir, desto större blir soldaternas heroism.
Så vi sitter där, ihopkurade i soffan med den största tekoppen i handen, och myser framför de senaste dvd-krevaderna. Och någonstans därinne längtar vi tillbaka. Tillbaka till det sista tveklöst rättfärdiga kriget. Tillbaka till en tid när alla delade en gemensam, självklar moralisk plikt. Och det känns...ja...trivsamt, helt enkelt.
Kanske är det oskyldigt. Men ibland undrar jag om inte kriget ska ta slut någon gång.