Kung Karl XIV Johan styrde landet från sängen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den här veckan för exakt 190 år sedan var det festligt värre i Stockholm. Karl XIV Johan, den förste av ätten Bernadotte, kröntes i Storkyrkan och varje dag under en stor del av sommaren var det festligheter av olika slag. I september kröntes han även i Norge.

Karl Johan var 55 år och hade redan en lång och dramatisk karriär bakom sig innan han blev kung av Sverige. Han hade varit framgångsrik general i den franska revolutionsarmén. Ambassadör. Krigsminister. Marskalk av Frankrike. Furste av Ponte Corvo med mera. Många hade hoppats att han skulle ta tillbaka det förlorade Finland. I stället tog han Norge och inledde den freds- och neutralitetspolitik som Sverige fortfarande följer.

Karl Johan blev en av våra mest framgångsrika kungar. Han var också en av de mest färgstarka. Så här kunde en ”en dag på jobbet” se ut för honom. Försiktig väckning kring klockan elva på förmiddagen. Väckningen var försiktig för kungen hade ett fruktansvärt humör. Det påstods att ingen vrålat så högt på Stockholms slott sedan Gustav Vasas dagar, men då hade man glömt Johan III och Karl IX, som också kunde få häftiga vredesutbrott. Alla dörrar fram till sängkammaren var noga låsta och bevakade. Karl Johan, som hade överlevt franska revolutionen, ett antal statskupper och många krig, visste att en dag kunde det bli bråttom. Därför bevarade han inte bara familjejuvelerna i ett kassaskåp vid sängen. Där låg också många hundra tusen i kontanter, reskassan.

Det fanns flera förklaringar till att kungen låg kvar i sängen. En var att han var utpräglad nattmänniska med stark avsky för tidiga morgnar. En annan var att slottet var oerhört kallt och dragigt. Den kungliga sängkammaren, med fönster mot borggården, var däremot ett ganska litet rum med utmärkt kakelugn. Karl Johan var född i södra Frankrike och vande sig aldrig vid den nordiska kylan.

Var kungen på gott humör kunde han vrida till nattmössan på ett lustigt sätt. Det var ett gott tecken för hovpersonalen. Annars var det bäst att ta det varligt. En betjänt serverade en skål med café-au-lait. Kungen inmundigade kaffet med sked, som en soppa. Under tiden steg den ena tjänstemannen efter den andra fram till sängen. Det var riksmarskalken och statssekreterarna som föredrog sina ärenden. Allt skedde på franska. Karl Johan lärde sig förstå en del svenska, men han talade aldrig språket. Vid tolvtiden flyttade han sig från sängen till toalettbordet.

Kammartjänarna tog itu med de kungliga lockarna som bättrades på med locktång. Under tiden fortsatte tjänstemännen att dra sina ärenden. På det sättet kunde kungen förbereda sig inför dagens regeringsmöte, konseljen.

De flesta av ämbetsmännen steg fram med darrande knän, för Karl Johan kunde plötsligt få ett vredesutbrott och ösa etter och galla över den som förargat honom. Det hände att tjänstemän stapplade gråtande ut ur rummet. Ofta kunde det vara någon artikel i dagens tidning som förargade kungen. Han fick dagliga översättningar av alla de viktigaste artiklarna.

Nu serverades kungen en buljong och lite rödvin. Konseljen inleddes oftast vid halv tre-tiden.

Sedan Gustav III:s dagar var det audiens på slottet för allmänheten en dag i veckan. Då kunde vem som helst, som inte var uppenbarligen galen, begära att få tala med kungen. Den traditionen fanns kvar ända till 1939.

Eftersom kungen avskydde tre saker: snusk, sprit och snus, tvingades besökarna genomgå ett snabbt reningsbad i form av en dusch från kungens stora eau-de-cologne-flaska. Ett stort förråd av sådana flaskor stod alltid redo i ett skåp. Även regeringstjänstemän kunde tvingas att i alla fall skölja händerna med luktvattnet. Om kungen var nöjd med audiensen gav han besökaren en bronsmedalj med sitt porträtt.

Ibland var det en galamiddag redan vid 18-tiden, om inte lyssnade han till högläsning eller konverserade med några utvalda. Han talade mycket, gärna och väl. Hans största intressen var politik och historia. Om det inte var någon särskild festkväll åt kungen sin middag vid åttatiden på kvällen, de så kallade kammarspisningarna, i sällskap med en handfull utvalda. En av dem kunde vara hovdamen Mariana Koskull, i alla fall så länge drottningen var kvar i Paris. Kocken ställde fram sex-sju rätter. Om de inte behagade monarken kunde han beställa en omelett eller äta kokt ägg ur den äggkopp som fortfarande dukas fram vid galamiddagar på slottet.

Kungen var ingen livsnjutare vid middagsbordet. Hans favoritmat var kyckling, skogssvamp (Karl Johan) eller äggrätter. Han drack måttligt med vin. Efter middagen fortsatte konversationen eller så tog han itu med en ny bunt dokument, som måste undertecknas. Nästan alla beslut hade kungens namnteckning, alltifrån utnämning av en ny fänrik till beslut om höjd brunnsavgift.

Vid midnatt, oftast långt senare, drog sig Karl Johan tillbaka, varpå alla dörrarna låstes om honom och vakterna intog sina posteringar utanför.