Mammabruttan slår till utan att sakta ner
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Lördagskväll, ruggigt februarigt, skit på tv, boken slut. Så vart ska man vända sig för hopp, styrka och livslust?
Det blir smågodishyllan på 7-eleven. De har just renoverat. Slängt ut det gamla grön-röda och tryckt in glas och krom. Eller om det ska se ut som aluminium. Och precis till höger om dörren står den nya stalinorgeln laddad med socker, kemikalier och slaktbiprodukter, redo att skjuta proletariatet ur vinterdepressionen.
Man känner redan när man stoppar ner sleven i ett av eldrören att det hänt något. Skumbananerna liksom fjädrar tillbaka i stället för att med ett torrt rassel snipa sig undan längs kanterna.
Den här veckan bjuds det färskt godis.
Där står jag och drar nytta av vintersäsongen, den tid då choklad inte smälter i påsen, när en brutta kommer in.
Två bruttor, faktiskt. En mammabrutta och en dotterbrutta. De har båda sådana där småväskor på hjul som brukade kallas flygvärdinneväskor, innan alla andra också insåg hur bra de var. De har flådiga vinterboots med klack och schalar i lager på lager på lager. Välanpassad övre medelklass.
Mammabruttan säger att hon vill ha en bulle, dotterbruttan nickar och vaktar väskorna vid dörren. Hon sveper förbi mig, mammabruttan. Klick-klack-klick-klack, schalarna fladdrar och så händer det.
Hon saktar inte in. Tittar knappt. Nästan tankspritt åker hennes högerhand ut, välmanikyrerade naglar, ner i burken med sockerbitar, nappar åt sig en och in i käften.
Det händer på ett ögonblick. Utan smussel. Mammabrutan rundar brödhyllan, spanar mot toapappret och vänder sig mot butiksjeppen, som måste ha sett alltihop.
”Haru, smask, smask, bullar?”, frågar mammabruttan. Den färska, saftiga sockerbiten klibbar mellan emaljraderna. ”Jovisst”, säger butiksjeppen med stora serviceleendet och pekar på utbudet i disken framför sig. Hon väljer en kolabulle, betalar, får den i påse och klick-klack-klick-klackar mot dörren.
Dotterbruttan räcker mammabruttan handtaget till ena väskan, mammabruttan hivar upp dörren, kliver ut med dotterbruttan i släptåg och…
Precis när de går ut möter min blick dotterbruttans. Och jag tycker mig se någonting. Ett menande ”morsor!”-lyft på ögonbrynen. Rent av generat röda kinder.
Eller så var det bara kallt ute.