Allt var inte bättre förr - kolla bara på Easy Rider
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vad ska man göra när man får några timmar över? Allmänbilda sig, förstås. Fylla igen några luckor.
Ett heltidsjobb för dig, ropar ni. Visst. Kul, kul.
Hursomhelst. Jag hade aldrig sett Easy Rider. Hippie-motorcykelfilmen med Peter Fonda och Dennis Hopper. Ja, och så en ung Jack Nicholson. Det är i Easy Rider Jack knarrar och gnisslar och börjar vifta med högerarmen, som om det vore en kycklingvinge, varje gång han tar en klunk dålig whisky. Eller bourbon, får man väl anta. Majswhisky. Och så avslutar han med att säga något enstaka ord.
"Indianer", till exempel. Eller "träsk".
Det är sånt som gör att man lider av att inte ha sett Easy Rider. Referenserna. Det kan till exempel hända att man går på fest och någon börjar vifta med högerarmen som en skadeskjuten kyckling när de tagit en snaps. Har man inte sett Easy Rider kan man uppleva det som aningen besynnerligt. Har man sett filmen upplever man det fortfarande som besynnerligt, men förstår åtminstone vad det är frågan om. Man har blivit placerad bredvid festens clown. Kvällen kommer att bli lång.
Nu låg filmen där i ett stort tråg på Coop. Dvd. Åttionio spänn. Bredvid rakgelé och träskor i storlek 34. Oemotståndligt.
Så här i efterhand är väl det mest annorlunda med Easy Rider att alla huvudpersoner dör. Mördade av diverse bondlurkar. Vid sidan av det är det mest knark, konstiga klipp, bra musik och hippiefilosofi. 1969. Alla skulle vara så originella att de blev uniformt löjliga. Ja, och så natur, förstås. Massor av storslagen natur. Som på Discovery, ungefär.
Med Easy Rider på dvd får man en liten film om hur det var att göra Easy Rider. Det var jobbigt. Motorcyklarna hade ingen stötdämpare bak. Det gjorde ont att köra dem. Styrena var så höga att Fonda och Hopper hade svårt att äta, eller röka en joint, efter en dags arbete. Armarna hade liksom stelnat i en slags zombielik rakt-ut-ställning.
Fast mest var det tidsandan.
I stort sett alla var höga hela tiden. Ingen hade någon egentlig koll på arbetet. Manus var det lite si och så med. Hopper var paranoid. Övertygad om att staten ville krossa deras viktiga filmprojekt. Som alltid med knarkare rök alla i luven på alla. Hopper och Fonda gick in i filmen som dödspolare. De gick ut som fiender.
Ja, så var det. Och då, ska ni komma ihåg, var ändå hela sjuttiotalet kvar.
Det ska jag tänka på nästa gång festens clown börjar flaxa med högerarmen. Det kunde vara värre. Det kunde vara 1969.