Man är avklädd i tv, påklädd på stranden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är mycket kläder nu. Först var det det danska bröllopet. Vem var vackrast klädd? Ja, det var drottning Margrethe, förstås, men vem kom tvåa, då?
Listor, betyg, plus och minus.
Sen var det Melodifestivalen. Samma sak där. Vackrast, fulast, konstigast, sexigast. Och vi får inte glömma vår- och sommarmodet. Rysaren baddräkten. Femtiotalet är på väg tillbaka där, kan jag avslöja. Mer påklätt. Stora, breda underdelar som täcker hela stjärten. Avklädd är man i tv, påklädd på stranden.
Men nästan allt gäller kvinnor. En och annan liten manlig blänkare dyker upp då och då. Mest för att kvinnor ska kunna köpa något snyggt åt sina män när de fyller år. Något männen sedan generat stoppar undan i lådan. Eller torkar av tändstiften till motorgräsklipparen på.
Det snackas en del om att män har börjat bry sig om kläder. Kul. Men mest prat. Om män i allmänhet brydde sig om hur de ser ut skulle inte Dressman öppna i vartenda gathörn. Sanningen är att det är ganska strykfritt gråtjockt rakt över.
Det är därför man kan spatsera in i en hotellobby och bli anfallen av en armé kloner. Jag gjorde det häromdagen. Det är en rätt skakande upplevelse.
Tänk er att ni, intet ont anande, öppnar en dörr. Ni väntar er inte att en jättelik tallrik pölsa ska stå på högkant på andra sidan, eller hur? Men det gör den. Allt är en grå-vit, enhetlig röra.
Erkänn att det låter läskigt.
Jag lyckades samla mig tillräckligt för att ta mig till receptionen och fråga vad det handlade om.
– Vadå? sa receptionisten.
– Vad är det här för nåt?
– Konferens.
– De ser ju exakt likadana ut.
– Höm?
Jaja. Det var en medelålders man i receptionen också. Begrep inte vad jag pratade om. Trehundra män som ser exakt likadana ut. Varför skulle det vara konstigt?
Själv hade jag gula manchesterbyxor. Pölsan tittade på mig som om den trodde att chefen hyrt in mig för underhållningen. Lite besviket. Det hade kanske utlovats galanta damer i strutsfjädrar.
Nu är det förstås ingen klon som läser det här. De la ner tidningen när de såg ordet ”kläder”. Någon kanske gav upp först vid ”vackrast”. Men ingen höll nog ut längre än till ”Margrethe”. Så det är dig jag vänder mig till. Du som är gift med en klon.
Du vet att han, under det gråa, inte alls är som alla andra. Ingen är som alla andra. Han lyssnar på dig. Gör något.
För tänk om du tappade bort honom i en hotellobby någon gång. Hur ska du då veta att du får just din Dressman-klon med dig hem?