Samtiden, en oroande slätrakad historia
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Häromdagen stod jag vid grönsaksdisken och plockade bland tomaterna. På andra sidan, vid de gula paprikorna, stod ett skägg. Inget trendigt litet jazzskägg. Ingen tredagarsstubb. Inga fjolligt formklippta polisonger. (Jo, tacktack, såna har jag själv, ja.)
Nej, på andra sidan stod ett skägg. Ett riktigt, buskigt, snårigt skägg.
Jag försökte förstås låtsas som om det fortfarande var tomaterna jag var intresserad av. Men man har sett dem förut och den ena är rätt lik den andra. Riktiga skägg, däremot, finns knappt längre.
När såg ni senast en direktör med ett rejält skägg? Ett nyhetsankare? (Nä, Bengt Magnussons velourkäkar räknas inte.) En journalist? En forskare? Ens en politiker? Just det. Det är som om offentligheten en gång för alla fått sig en rejäl helvaxning.
Och inte är vardagen annorlunda. Kvar finns kanske någon trubadur, en och annan psykolog från sjuttiotalet, jultomten och Hans Scheike. De, och så de där räddhågset tuktade små barockträdgårdarna på haka och kinder. Men de rejäla ekoparkerna, vart har de tagit vägen, egentligen?
Något måste det väl betyda?
Förr fanns luffare, rallare och skärslipare. De hade alltid rejäla skägg. Ställen att samla snus och filbunke i. Men det hade kungar också. Gustav Vasa, Erik XIV, Oscar II. Välkammade och lagda skägg, i och för sig. Ska man tro porträtten formade Erik XIV sitt i två långa, röda istappar. Men ändå. Skägg, inga små designerrabatter.
Sedan dess har det gått utför med monarkin. Nu är väl prins Michael av Kent, drottning Elizabeths kusin, den enda kunglighet som vågar sig på ett riktigt helskägg. I samma stil som Jarl Kulle i Fanny och Alexander. Han anses därför vara excentrisk. Inga höga krav, kanske, men å andra sidan, köra för fort kan faktiskt vem som helst göra. Det är inget att bygga en dynasti på.
Revolutionärer hade alltid skägg. Ingen kan ju tvivla på hur Marx såg på saken. Che hade sitt. Och när revolutionärerna var färdiga med revolutionen och kunde börja förtrycka, behöll de skäggen. Kanske för att inbilla folk att de fortfarande stod för det livsbejakande och vildvuxna.
Kapten Haddock skulle aldrig ha gått ut utan sitt. Beppe hade inte varit Beppe om hakan synts.
Men, men. Snart är det väl bara djupt troende muslimer, judar och sikher som vågar hålla emot. Vi bor i en jättelik bikinilinje.
Vid Storgatan i Hudiksvall finns en minnessten över Anderz Harning. En av Sveriges alltför få, ständigt ilskna överhetshatare. Det är en stor granitbumling med inskriptionen: VAD VAR DET JAG SA? Anderz Harning fick med tiden ett allt yvigare skägg. Förstås.
Håll med om att det är något oroande med denna enhetligt slätrakade samtid.