S – bjud på mer än ett smörgåsbord

Lena Mellin

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-12

Läs Lena Mellins kolumn

Ett politiskt partikännetecknas av att det vill någonting.

Men vad vill Socialdemokraterna och Mona Sahlin?

Det är höljt i dunkel.

En av den svenska socialdemokratins pionjärer var skräddarmästaren August Palm som i slutet på 1800-talet studerade ­socialismen i bland annat Tyskland och Danmark.

Sitt första tal höll han på ett hotell i Malmö för nästan på dagen 129 år sedan, den 6 november 1881. Rubriken var ”Vad vill Socialdemokraterna?”

Den frågan har större relevans i dag. I valet i höstas ville Social­demokraterna bland annat ge tolv miljarder mer än regeringen till kommunerna, sänka inkomst­skatten för pensionärer, införa ­betyg från årskurs sex och sänka avgiften till a-kassorna.

Om man vill vara snäll kan man kalla det för ett smörgåsbord. Om man vill vara mer rakt på sak så är det ett antal ­satelliter som dock saknar det som varje ­satellit måste ha. Ett moderskepp.

Vad är viktigt i socialdemokratins Sverige? Vart går landet lagom om Socialdemokraterna får bestämma? Hur lyder den socialdemokratiska berättelsen?

Väljarna undrar. Men vad värre är verkar även partitoppen irra runt i dimman.

Socialdemokraterna måste kunna svara på frågan vad deras parti egentligen vill. De behöver en ny, framtidsinriktad politik med attraktionskraft. Att påstå det är ungefär lika uppseendeväckande som att påstå att b följer a i alfabetet.

Tyvärr tycks inte Mona Sahlin heller veta vad hon vill. Vill hon sitta kvar som partiledare trots att väljarna redan tycks ha räknat ut henne? Eller vill hon lämna över ordförandeklubban till någon annan? Ingen, utom möjligen den allra innersta kretsen kring henne, vet.

Vad man däremot vet är att Mona Sahlin ska hålla tal den 4 december och tala om vad hon tycker. Ett så kallat linjetal ska hållas på förtroenderådet, det högsta beslutande organet mellan partikongresserna.

I det förra linjetalet, som hölls dagarna efter att hon valts till partiledare våren 2007, pekade hon själv ut följande nyckelord:

Trygghet i förändringen.

Nyfikna och självkritiska.

Ilskna över Moderaternas orättvisor.

Lust och glädje.

Beslutsamhet att förändra och förnya.

Slå vakt om tryggheten.

Omfamna äventyret.

Det var ingen viljeinriktning. Det var ett förhållningssätt.

Men så räckte det inte heller.