De lämnades kvar i katastrofen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ni minns när skogen blåste ned. Det toppade alla nyhetssändningar, det blev förstasidor och löpsedlar, ministrar åkte helikopter och landshövdingar flexade käkmusklerna. Det var katastrof.
Sedan gick vi vidare. Eller "vi" och "vi", förresten. En hel del människor lämnades kvar i katastrofen. Deras skog reste inte på sig. Och en hel del andra människor har inte riktigt upptäckt katastrofen förrän nu. För nu är det semester och dags att ge sig ut och strosa och i väg i bilen och...
Ja, stället dit man tänkte åka finns inte längre.
Det är det här jag talar om. Det finns gott om folk därute som fortfarande är förtvivlade. Det finns de som givit upp. Det finns de som försökt röja och fått träden över sig.
För dem är det här inte en rubrik-katastrof. För dem är det en alldeles riktig katastrof. Fortfarande.
Nu tänker jag inte ge en lång predikan om mediernas ytlighet. Det går alltid att göra, men det blir oftast bara en slags restpost. En godkänd glasigloo att stoppa sin ilska i, när ingen annan tar emot den.
Det jag vill tala om är det här: häromdagen dök en liten nyhet upp. Den handlade om utländska åkare. Om dispenser, fackföreningar, arbetsgivarorganisationer, arbetsmarknadslagstiftning och kollektivavtal.
Sannolikt om övertids-rsättning, yrkestrafikregleringar och arbetsmiljö också.
Kort sagt en klassisk svensk nyhet. Poängen var att de utländska åkare som fått köra timmer ur stormfälld skog på dispens, inte längre ska få göra det.
Kanske är det rätt, kanske inte. Men de där orden: Dispens. Kollektivavtal. Transportarbetareförbundet. Åkeriföreningarna.
Vad säger man om ett samhälle som på några månader kan förvandla en katastrof till ord av det där slaget? Som på något omärkligt, självsäkert sätt på nolltid bygger en byråkratisk låda, till och med av kaos?
Det är möjligt att vi ska vara jävligt tacksamma för det. Men tänk er, bara ett ögonblick, att ni står med radion i örat framför er egen stormfällda skog. Den ligger, lika osorterat död som i går. Eller i förrgår. Eller dagen dessförinnan. Och så hör ni, på korrekt radiosvenska, orden: Åkeriföreningarna. Kollektivavtal. Transportarbetareförbundet. Dispens.
Jag skulle nog skrika rakt ut för att inte bli galen.