Låt folkbildarna styra Sverige
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Häromdagen dök Bengt Göransson upp i mitt kök. Ni minns honom kanske: minister, ABF:are och allt möjligt annat. Mitt i smeten på den där tiden när politiken var mindre smetig. När sosseministrar fortfarande kunde ha Konsumkasse i stället för portfölj i italienskt kalvskinn, med tillhörande portföljbärare i svenskt broilerskinn.
Det var ur radion han kom. Han hade en enkel poäng. Varför, undrade han, måste allt vara så hysteriskt aktivitetsinriktat hela tiden? Det ska interaktiveras och vara "event" och äventyrshitan och äventyrsditan. Och varför betraktas all form av normal kulturkonsumtion som passiv? Är det passivt att läsa en bok, se en pjäs, betrakta en målning, lyssna på en konsert, lära sig något?
En retorisk fråga, men för er som ändå undrar: svaret är nej. Så inihelvete nej.
Jag stod där i köket, tuggade på en ostkant - präst - och jag svär: skulle Sören Holmberg ha ringt på dörren i det ögonblicket, med hela armén av statsvetare från Göteborgs universitet som vittnen, och frågat mig vem som borde styra det här landet, hade jag svarat Bengt Göransson.
För det här är grejen med Bengt Göransson: han är folkbildare. Och det här är grejen med folkbildning: ingen tror på det längre. Eller, mer precist, det finns folk som pratar om folkbildning, men innerst inne har de givit upp.
Man ser det i deras ögon. När folkbildning kommer på tal får de något milt i blicken. Man hör det på deras röster. När de nämner folkbildning är det i samma nostalgiska ton som om de nämnt morsans kålpudding.
Så beter sig folk som trivs med att vara förlorare.
Kvar står några envisa jävlar. Bengt Göransson, till exempel. Och förlorarna putsar på de sista folkbildarna som om de vore trädgårdstomtar, ärvda av farmor. Lyssnar och ler uppmuntrande, utan minsta tanke på att ta något som de sista folkbildarna säger på djupaste allvar.
Det gör mig förbannad. För om något är värt att ta på allvar så är det att det här landet behöver fler sprängskisser av explosionsmotorer, fler föreläsningar om antikens historia i P1, fler tv-program om runskrift. Mer av det och mindre av denna idiotiska "aktivitet".
Och är vi för fega för att ge Bengt Göransson hela landet, borde han åtminstone få hela Sveriges Radio.