Guldkantade gummor lajfstajlar
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-08-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I gamla gubbputtriga Trabantsverige, där den syndiga njutningens yttersta gräns bestod av Jacob Dahlin och Sköna söndag, kallades det ”guldkant”. Nu har guldkanten blivit så bred att porslinet nästan försvunnit och då kallas det ”lajfstajl”.
Här har ni ett annat ord: ”bilagekrig”. Hösten i 08-området kommer att bli som att sitta mellan två skarpskjutande diken i Flandern, enligt fackpressen. Båda morgontidningarna mobiliserar nämligen för ett ”bilagekrig”. De ska dra igång nya tidningar i tidningarna och slå varandra i huvudet med softade bilder på designerbadolja och recept på äppelkompott med citrontimjan och äkta vanilj.
För bilagekriget handlar förstås, det också, om lajfstajl. Mer precist om brudarnas lajfstajl.
”Vi vill gärna nå kvinnor i köpstark ålder”, säger den ena tidningen. Den andra vill locka ”en 35-årig kvinna med god ekonomi”. Kanske finns det en underton av politik i det där – att säga att man vill göra något för män vore att signalera en suspekt mossig lajfstajl – men mest handlar det förstås om pengar.
Någon har sagt åt dem att det finns miljoner att hämta för den som bäst hjälper till att kursa bodybutter och Jimmy Choo-skor, snarare än röjsågar och fiskedrag.
Läser man vidare i fackpressen upptäcker man snart att bilagekriget inte bara förs OM kvinnor i köpstark ålder, utan AV kvinnor i köpstark ålder.
Projektledare och redaktörer är kvinnor i köpstark ålder. Annonscheferna som ska bestämma om de ska köpa plats i de nya bilagorna är kvinnor i köpstark ålder. Alla verkar vara kvinnor i köpstark ålder.
Och vadå? Efter tusentals år av manliga reservat ...
Jo, jo, jo, visst. Men när en av de inblandade kvinnorna i köpstark ålder lystet beskriver den ena av bilagorna som ”mer Justin Timberlake och mindre Bo Strömstedt” tycker jag mig ana någonting.
Tänk om allt det här lajfstajlandet med sin sensualism, sinnlighet och ”lustfyllda läsning” gör något mer än att slutligen befria oss från det gubbputtriga, trasselsuddiga Trabantsverige. Tänk om det föser in oss i en pilsk, doftljusdunkel sammetsfantasi.
Tänk om röken lägger sig efter alla bilagekrig, kanalkrig och annonskrig och vi upptäcker att gubbigheten ersatts av en lika tröstlös gummighet. Ska man trösta sig med att Justin har sötare stjärt än Bo då?