Bristen på tandvård är en skam för Sverige
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2003-11-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Läckorna i välfärdsmuren blir allt vidare. Luckor i munnen är inte längre ett klassmärke på väg att försvinna. Det är på väg tillbaka.
Till Återbäringen har kommit flera tusen ansökningar om hjälp att betala tandläkarräkningen. Det är en skam för ett land som påstår sig ha ett fungerande välfärdssystem.
Enligt Socialstyrelsen avstår 6,5 procent av den vuxna befolkningen helt från att gå till tandläkaren därför att de inte har råd med avgifterna.
Det låter inte så mycket. Men vad skulle vi säga om sex av hundra avstod från att behandlas för cancer för att de inte hade pengar?
Ansökningarna till Återbäringen är skrämmande läsning. Det handlar om tänder som ruttnar. Om tänder som trillar ur munnen. Om människor som förlorat sitt självförtroende, som inte vill skratta eller äta när andra tittar på.
Den senaste tandvårdsreformen genomfördes 1999. Redan efter tre år tvingades riksdagen att förändra den så att även pensionärer skulle få råd med tandvård. Så här ser försäkringen ut nu:
Upp till 20: Fri tandvård
Över 20 till pension: Här betalar patienterna själva det mesta. Undantagna är människor som lider av olika former av sjukdomar.
Över 65: Betalar högst 7 700 kronor plus material och bastandvård.
Enligt Privattandläkarna är vårdbehovet störst i åldrarna mellan 40 och 65. Barn- och ungdomstandvården var inte lika omfattande när de var små. Nu lider de av det.
I dag får fyra personer hjälp att gå till tandläkaren av Aftonbladet. Regeringen och riksdagen skulle kunna hjälpa många fler.