Inget är bra med det här systemet
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2004-08-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Argumenten för att behålla de furstliga trygghetssystemen för toppolitiker och höga statstjänstemän finns.
Men de håller inte.
En av målsättningarna med det nya pensionssystemet var att med morot och piska förmå svenska folket att arbeta längre än i dag. Pensionen ökar med flera tusenlappar om man fortsätter jobba till 67 i stället för att gå vid 61.
I början av juli tillsatte regeringen en utredning med uppgift att stöpa om det privata pensionssparandet i samma riktning. Sänkt eller slopad avdragsrätt för försäkringspremierna kan vara en väg.
Ingen ifrågasätter detta. När åldringarna blir allt fler måste fler jobba och betala skatt om affärerna ska gå runt.
Olika normer
Men samma normer gäller inte för riksdagsledamöter, statsråd, höga statliga chefer. De kan gå i pension långt före pensionsåldern och kvittera ut ganska häftiga ersättningar för det.
Ett statsråd som får sparken av statsministern eller väljarna har rätt till pension redan efter sex år - oavsett ålder.
En generaldirektör har rätt till samma sak efter tolv års sammanhängande tjänstgöring. Thomas Franzén, 59, avgående chef för riksgäldskontoret, tänker måla i olja men behöver alltså inte sälja några tavlor för att försörja sig. Lennart Myhlback, 59, vilar sedan tre år upp sig efter att bland annat tjänstgjort i Kosovo.
En riksdagsledamot som fyllt 50 har garanterad inkomst fram till 65-årsdagen redan efter sex år som folkvald. Systemet ses nu över.
Lockas att sluta
Morötterna för att fortsätta jobba lyser alltså med sin frånvaro. Lockelsen verkar snarare ligga i att sluta så snart inkomstgarantin nått en nivå som man tycker är lagom.
Nu då Aftonbladet granskat de förmånliga pensionerna har en del argument ändå förts fram för att behålla systemet:
1. "Det är ändå ingen som utnyttjar förmånerna". Det är inte sant. Det finns många som kvitterar ut inkomstgaranti. Just nu ett 50-tal riksdagsledamöter och åtskilliga statliga topptjänstemän. Men även om det vore sant är det inget hållbart argument. Varför hålla fast vid något som ingen använder?
2. "Det är ännu värre i den privata sektorn". Få privata toppchefer har avtal som garanterar dem inkomster fram till pensionsdagen efter bara sex års tjänst. Dessutom är det inget slagkraftigt argument att säga att andra är värre. Det är bättre att själv visa hur det bör vara.
3. "Även statliga chefer och politiker måste ha rimlig trygghet". Självklart, det har ingen ifrågasatt. Det är viktigt att politiker och höga chefer vågar vara obekväma och har ekonomiska möjligheter att hoppa av.
Däremot måste rimligheten i dagens system kunna diskuteras och ifrågasättas. Hittills har ingen helhjärtat ställt sig bakom det. Inte ens Gunnar Lund, biträdande finansminister med ansvar för chefs- och statsrådsavtalen. Det är ganska talande.