Omstridda debatter om gåtfulla historiska platser

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det finns många gåtfulla historiska platser i Sverige, platser som är så gamla att deras historia springer upp ur skrönor och myter. Nya teorier och tolkningar publiceras regelbundet, skriverier som får yrkes- och amatörhistoriker i luven på varandra. De hetsiga debatterna fortsätter år efter år medan de historiska minnesmärkena behåller sina gåtfulla hemligheter.

Ale stenar på Österlen i Skåne är en av de mest omstridda platserna. Ett gigantiskt monument bestående av 59 uppresta stenblock placerade i en skeppsform, 67 meter långt och 19 meter brett. Detta är en pampig kungagrav, en 1 500 år gammal skeppssättning från vikingatiden, har ansvarskännande yrkeshistoriker hittills alltid sagt.

Nej det är en solkalender från bronsåldern, säkert minst 2 500 år gammal, påstår s k amatörhistoriker. En av de första som lade fram kalenderteorin var Hasse Alfredson, som hade rest på de brittiska öarna och där beskådat flera liknande kalendrar i sten. Många svenska turister har sett det 4 000 år gamla Stonehenge i England och det 5 000 år gamla Newgrange på Irland. Varför skulle inte de sjöfarande svenskarna ha liknande kalendrar? Alfredson lade fram sin teori i boken ”Bästa vägen till Muckle Flugga” år 1976. Det utlöste en flod av mer eller mindre fantasifulla teorier. Stenarna har mätts otaliga gånger. Deras höjd och bredd och avstånden mellan dem har divideras, multiplicerats, adderats och subtraherats med alla tänkbara och ibland mindre otänkbara siffror. Man har mätt norr och söder, öst och väst och jämfört med i vilken riktning tempel och byggnader står i andra kulturer och hur stenarna står då sol och måne går upp och ner under olika tider på året. Man har använt mått från alla tider, inklusive romartiden.

Sålunda har en skribent (Hans Nilsson) funnit att detta är en hyllning till den romerska kejsaren Hadrianus medan naturvetaren och författaren Bob G Lind med outtröttlig envishet förklarat monumentet vara en bronstida kombinerad sol- och zodiakkalender samt solur.

Nu har Riksantikvarieämbetet låtit undersöka marken med magnetometer och georadar och funnit att detta, trots vad man sagt i alla år, inte är en grav utan någon form av samlingsplats, knappast äldre än 1 500 år, och att stenarna som använts kan ha kommit från en stenåldersgrav. Bob G Lind tolkar detta besked som en upprättelse och erkännande för hans forskningar. Riksantikvarieämbetet däremot säger att det inte finns någon färdig sanning om Ale stenar, ”ny kunskap kommer hela tiden”. Debatten går alltså vidare.

Uppsala högar, som antas vara ca 1 500 år gamla, är ändå det monument som inspirerat till det största antalet skrifter och avhandlingar, strider och konflikter i svensk historia. Periodvis har högarna varit så laddade med patriotisk och nationalistisk spänning att de knappast gick att omnämna utan att man samtidigt skålade i punsch eller mjödfyllda horn. Högarna betraktades under 300 år som vårt viktigaste nationalmonument, den svenska nationens vagga. Här påstods de äldsta kungarna ha regerat och här fanns det största hednatemplet i Norden. Hette det. Trots att man aldrig hittat något tempel där.

De tre högarna är gravar efter de Sveakungar som enade Sverige, slog historiker, i synnerhet Uppsalahistoriker, tidigt fast. Där ligger kungarna Aun, Egil och Adil, menade arkeologen Birger Nerman år 1913, och så har man trott sedan dess, trots att inga gravfynd bekräftat detta. Vissa fynd har man gjort, men inga kungafynd. Mätningar och utgrävningar fortsätter.

Trakten runt omkring är fylld av arkeologiska platser, alla med anknytning till den tid då högarna restes. I dag finns det ett relativt nytt museum i Gamla Uppsala, en imponerande och seriös anläggning som redogör för vad man funnit och vad man trott och tänkt om Uppsala högar i alla tider.

Men där finns ändå inte alla teorier, för även Uppsala högar har sin kalenderteoretiker, astronomen Göran Henriksson från Uppsala universitet och vad han skrivit finns inte redovisat på museet. Han menar att högarna är en del av en astronomisk kalender som fortsätter på Tunaåsen en kilometer åt sydväst.

Kalendern behövdes för att folket förr skulle kunna räkna ut exakt när fullmånen inföll under perioden 25 januari–26 februari, för då anordnades alltid det s k distinget, årets största marknad, som var en historisk förlängning av svearnas riksblot. Även sommarens soluppgångar kunde observeras från en av högarna och med de observationerna som underlag kunde man med hjälp av en runstav eller kalenderstav räkna månfaserna för att pricka in alla höstens, vårens och vinterns övriga bloten, eller offerfester. Enligt Göran Henriksson hade Gamla Uppsala valts till kultplats just på grund av att man därifrån kunde göra dessa exakta observationer av vinterns solnedgångar.

Debatten går alltså vidare även kring dessa gamla högar. Den som vill läsa

mer om våra mest omstridda och märkliga platser ska läsa Stig Lanells bok ” Gåtfulla platser i Sverige” utgiven på Prisma 2001.

Herman Lindqvist