Teknikporren tar över vår vardag
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är inte mer än 15, säg 20 år sedan. Ingen, jag säger INGEN hade bil med luftkonditionering. Jaja, några hade väl importerade amerikanare eller lyxåk, men de var inte fler än att de kunde ha fått spö av publiken på en genomsnittlig poesiafton i kommunbiblioteket i Årjäng.
Alltså, INGEN hade luftkonditionering i bilen. ALLA hade fläktar som kvidande flyttade samma hetluft runt, runt, runt. I stället för att veva upp rutan, för att hålla bårhuskylan inne, vevade alla ned rutan för att släppa in lite fartvind.
Och jag använder inte ordet ”veva” i överförd bemärkelse. Inte som ett gulligt litet Skansenord som påminner om pigor och drängar, ångmaskiner och vegamössor. Jag använder ordet ”veva”, för det var precis det man gjorde. För hand. Med en vev. INGEN hade elhissar. Utom de som var så få att de kunde ha fått stryk av Årjängs poesielit.
Det var inget märkligt med det. Man levde med det. Man gnällde inte. Man svettades och höll käften. Men nu.
Går det överhuvudtaget att sälja en bil utan luftkonditionering? Finns det bilförsäljare som klarar av att förklara vad en vev på dörren är till för? Att den inte har att göra med navigationssystemet, parkeringssensorn eller in-car-entertainmentpaketet?
Jag tvivlar. För saken är den att vi vänjer oss. Vi vänjer oss vid nya bekvämligheter, nya finesser, nya funktioner, snabbare än bakterier vänjer sig vid antibiotika.
I går skulle jag köpa en ny telefon. En vanlig telefon att ha hemma. Jag stod där framför hyllan i köphelvetet och koblängde med avsmak. Displayer och funktioner och finesser. Jag gratulerade mig själv för att jag inget begrep och inget ville veta. Jag riktigt myste över att inte tillhöra den dekadenta samtid som vill göra ett vanligt telefoninköp till en teknikpornografisk orgie. Och så valde jag den billigaste, enklaste, dummaste telefonen. Så nära det gick att komma bakelit och nummerskiva.
Högdraget svassade jag hem och pluggade in den. ”Enklaste modellen”, mumlade jag stolt, ”enklaste modellen”.
En halvtimme senare hade jag knappat, tryckt och petat, men ringsignalen var fortfarande lika ryggmärgsskärande jävlig. Jag bläddrade irriterat i bruksanvisningen. Och plötsligt hörde jag mig förvånat mumla: ”Va? Finns det bara EN signal att välja på?”
Vi vänjer oss.