Under vårsolen finns det ingenstans att fly

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag står på en höjd, tittar ut över Stockholm och det är vackert. En sådan där låg, varmgul sol, som till och med får Hötorgsskraporna att se ut som om de var älskade av några andra än arkitekter.

Det är den här sortens syner som får vissa att skriva poesi, måla tavlor, eller skapa en tvåaktare modern dans. Sedan blir de intervjuade i del tre av någon tidning och säger Ernst Bruner-saker om ljuset över Stockholms tak en tidig våreftermiddag.

Men det är tusentals tak därute och jag tänker mig att under de där taken sitter inte bara skönandar som dryper av inspirationens safter. Där sitter en del grinollar och surpellar också.

De skrapar de sista fettränderna ur Bregottasken och skiter, inte särskilt högaktningsfullt, i vårsolen.

De förbannar denna jävla stad och sina jävla liv. De förbannar pygméhorderna av dagisbarn i självlysande västar. De förbannar rödljus och grönljus och det gula mittemellan. De förbannar alla dessa bekanta ansikten som nickar, vänligt igenkännande, så snart de visar sig.

Man kan tycka att de borde gaska upp sig lite, nu när vädret är så fint. Men å andra sidan har de kanske en poäng. Jag menar, hur gör man nuförtiden om man vill slinka ut ur samtiden och sammanhangen?

Till och med uteliggarna är ju organiserade, med egen tidning, tv-reklam och mössor med varumärke.

Jag tänker mig att dessa grinollar och surpellar i grund och botten inte är så griniga och sura. De står bara inte ut. De vill försvinna. Det kryper i kroppen på dem. De är mentalt laglösa, men ganska få av dem är beredda att råna en bank för att göra saken officiell.

Vad SKA de hitta på?

Allt detta apropå en nyhet i veckan om att sjöbefäl arbetar fler timmar än vad lagen tillåter. Antagligen ingen bra idé. Men det var själva orden i nyheten som fastnade: ”nautiker”, ”bemanningsregler”, ”tidtabeller”, ”ombudsmän”.

Inte Hornblower, direkt.

Och det slog mig att de som vill slinka undan ett tag, alltid har kunnat gå till sjöss. Komma hem efter några år, bättre till mods, och tala monsuner och passader. Tonsätta det, om de var en Taube. Dikta om det, om de var en Martinson.

Men hur rimmar man på ”bemanningsregler? På ”containerhamn”?

Vårsolen smeker Stockholms tak. Bli inspirerad. För det finns inte längre någonstans att fly.