Underbyxor - då går hjärnan i gång
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Så här lagom till julens underbyxannonser dyker upp: Inte vet jag hur det är. Kanske är det sant det där som sägs att underbyxannonser leder till att tjejer slutar äta, hatar sig själva och inordnar sig under patriarkatet. Märkligare saker har antagligen hänt. Så låt oss säga att det är sant.
Frågan är då: Vad ställer inte allt annat till med? Underbyxannonser är trots allt bara en liten, liten del av hela det sörjslaskiga allt som våra hjärnor ständigt doppas i. Och om hela vår självbild blir alldeles förvriden av något så enkelt som en tjej i underbyxor, hur är det då med "
Ja, fyll i vad ni vill. Dataspel. Aftonbladet. Iprenmannen.
Börjar man fundera i de banorna kan man bli ganska skraj. För så här är det ju: det är ständigt någonting. Vart man än tittar, vad man än hör. Alltid är det någon som vill in i våra huvuden. Det ska säljas eller övertygas eller påverkas. Lirkas, lockas och skrämmas. Och inte kan man komma undan det, heller.
Ett experiment, om du har lite tid över: plugga igen öronen, lägg dig i sängen, blunda och dra täcket över huvudet. Nu är det bara du och dina tankar.
Men " trumvirvel ... är det verkligen dina egna tankar? Är det inte mest andrahandstankar från något du läst, hört eller sett? Och förresten, hur självständigt är det att ligga där och fjanta sig under täcket med selleristjälkar i öronen? Den tanken fick du ju just av mig.
Plats för primalskrik.
Det är detta som är kruxet. Vi äger inte våra hjärnor. Vi kan locka och vissla och skrika "plats" hur mycket vi vill, men våra hjärnor flåsar ändå omkring därute i terrängen, lyckligt viftande på den förlängda ryggmärgen.
Allt ska undersökas och ju värre det luktar, desto mer spännande är det. Och varenda upptäckt lagras. För senare bruk, alternativt missbruk.
När man tänker efter är det väl egentligen detta den årliga underbyxannonsdebatten handlar om. Även om den på ytan verkar handla om Stefan Persson, H&M eller Kate Moss. Den handlar om oss själva. Om hur vi ska få pli på våra dumma, o-dresserade, underbyxsniffande hjärnor. Om att det bästa nog vore att bygga om hela den stinkande terrängen till en enda typgodkänd, ofarlig hundgård.
Fast det är, ärligt talat, ingen sprillans ny tanke, det heller.