Främlingsrädslan som lär sätta fart på nästa valrörelse

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sverige håller på att gå under som nation på grund av en alltför stor invandring och den svenska journalistkåren förtiger detta oerhörda förlopp. Allt enligt ett mycket intressant inlägg på Dagens Nyheters debattsida, ett inlägg som naturligtvis fått mycket beröm i Danmark.

Skribenten, en journalist vid namn Gunnar Sandelin, drar ytterligare några av de danska favoritteserna om Sverige. Förutom sammansvärjningen från ”eliten av skribenter och tyckare som tillhör en övre medelklass” som går ut på att tysta ner katastrofen, gäller förstås att sanningssökare som Sandelin inte ”får” diskutera invandringen utan att bli kallade rasister.

Hans inlägg är annars bra på så vis att det inte innehåller några öppet rasistiska argument och att han avstått från Sverigedemokraternas tes att invandrarna är specialiserade på våldtäkt av vita kvinnor.

I stället är det ”kostnaderna” som vi medelklassjournalister hemlighåller för folket, varför vi nu skulle göra det. Kostnaderna är annars rätt knepiga att beräkna, Sandelin själv lämnar ett rätt brett spektrum, från 40 miljarder till 300 miljarder per år. Och han kräver en statlig utredning i ämnet.

helskärm

Den lilla debatt som följde i andra tidningar ger nog en god försmak av vad som väntar oss i nästa valrörelse, så det är lika bra att börja öva lite.

Sandelin hävdar att den förtigna sanningen är att en miljon människor invandrat till Sverige mellan 1980 och 2006 och att detta skulle vara ”den mest genomgripande förändring det svenska samhället genomgått i vår tid”.

Här sticker förstås den lilla bockfoten fram ändå, särskilt när Sandelin förtydligar att det handlar om ”förändringen av Sverige från ett homogent till ett mångkulturellt samhälle”.

Låt oss till en början titta på den där miljonen som invaderat oss. Den består till hälften av sådana människor som Sandelin helt säkert betraktar som godkända människor, 21 000 adoptivbarn, 60 000 gäststudenter, 116 000 västeuropéer som jobbat tillfälligt i Sverige och 377 000 makar och anhöriga som svenskar har tagit hit. Där försvinner alltså hälften av den miljon invandrare som skulle göra att Sverige ”faller sönder”.

Återstår en halv miljon svartskallar således, det vill säga politiska flyktingar från olika krigshärdar i världen, exempelvis irakier, iranier, palestinier, kurder.

Bland dessa människor är arbetslösheten större än bland vita svenskar, det är onekligen ett stort problem som politiken hittills misslyckats att lösa. Det är förstås så att den minoritet av svartskallarna som är arbetslös ”kostar”. Men det kan lika gärna sägas om arbetslösa norrlänningar utan att någon skulle kräva en särskild utredning i ämnet.

helskärm

Men vi har alltså ett par hundra tusen arbetslösa svartskallar i landet. Det är ingen betydande andel av 9 miljoner invånare och hur vi skulle ”falla sönder” som nation på grund av den saken är svårt att förstå.

Vad det handlar om bakom allt siffertrollandet är helt enkelt föreställningen att Sverige förändrats från ett ”homogent” land till ett ”mångkulturellt”. Och att detta skulle vara ”den största förändringen i vår livstid”.

När vi var ”homogena” så var vi således etniskt mer strömlinjeformade och nu håller vi på att blandas upp av ”för många” svartskallar. Det är en ytterst grumlig tankegång och det fina ordet för den är xenofobi, främlingsrädsla. Redaktör Sandelin har alltså visat främlingsrädsla, som tillhör samma kategori av mänskliga fobier som exempelvis vidskepelse. Sådana tankar ”får” man visst framföra i Sverige, liksom man får rita Muhammed som hund om man vill ha lite stim och stoj.

Den rent demografiska fördelen med de invandrare som Sandelin och andra xenofober oroar sig för är annars deras ålderssammansättning. Bara ett par procent är över pensionsåldern, det svenska genomsnittet är 18 procent. De har med andra ord goda förutsättningar att bli lönsamma. Om nu det skulle dämpa xenofobernas oro, vilket jag ärligt talat betvivlar.

För om man tror att en liten förskjutning i Sveriges etniska profil är den största förändringen i vår tid så måste man vara förblindad. Vi har gått från ett folkhem med full sysselsättning till ett tillstånd av export av jobb utomlands och nedläggningar i stor skala av den industri som en gång byggde vårt välstånd (bland annat med hjälp av arbetskraftsinvandring). Frågan om befolkningens matvanor och ögonfärg blir småttig vid en jämförelse.

Men just här ligger kärnan i främlingsrädslan, föreställningen att ras och etnicitet är viktigast. Och i nästa valrörelse blir det full fart.