Frisinnade svenskar gör sex osexigt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dagens första kopp kaffe på dotterns öppna förskola. Jag läser i gratistidningen City om Konstfack; killen som klottrat ner en SL-vagn och tjejen som psykosfejkade sig in på hispan. Bläddrar och - PANG! - från vänster, rätt i ansiktet utan förvarning - en kuk genomborrad av en stor ring. På tidningens högra sida, som tårta på tårta, en fitta med två stavar i kors rakt igenom hela härligheten. En rejäl kontrast till föräldrarna och ungarna som stojar omkring mig, de små snoriga barnen som äter gröt vid mitt bord och doften av nybakat.

Tidningen City har utlyst februari till underlivets månad. Varför? När chefredaktör Mikael Nestius vaknar på morgonen och ser ännu en betonggrå vinterdag vill han kanhända vråla "Kuken!" men är det ett tillräckligt skäl att vika en hel månad till de nedre regionerna?

Dag ut och dag in kan man nu läsa om intimpiercing, att "Jocke, 42, har en tjock metallring genom sin penis", att Sara (hon med staven i muttan) har fått ett bättre sexliv och att man i stället för blommor kan ge bort en dildo. Det är onanitips, fittkonst och språkdebatter om huruvida det i dagligt tal ska kallas snopp och snippa eller kuk och fitta.

Svenskar tycks ha utvecklat ett nationellt drag: Man ska bryta normer, testa gränser och vara så in i helvete frisinnad. Ingen reagerar längre på närbilder av könsorgan i tidningen. Att hålla ihop knäna har blivit fult - nu ska man skreva och visa hur skönt frigjord man är.

Apoteket har blivit en stor återförsäljare av sexhjälpmedel och vibratorer säljer som smör. Jag som trodde att hjälpmedel var till för handikappade. Finns det så många funktionshindrade i Sverige?

Lustigt är att lusten tycks minska i takt med att antalet dildos ökar. RFSU kräver nu att varje landsting ska ha minst en sexologisk mottagning därför att svenskars sexuella olust är ett växande problem.

På gymnasiet skrev jag ett specialarbete om tatuering. På den tiden, 1991, fanns två böcker på svenska i ämnet. En hittade jag på stadsbiblioteket i Eslöv och den andra fick jag fjärrlåna från Umeå. Sedan kom en total tatueringsexplosion. 1991 kunde man bara läsa om piercing i obskyra böcker från USA. Tar man i dag en titt i ett genomsnittligt svenskt omklädningsrum så är varenda kärring både tatuerad, helrakad och intimsmyckad. Det som hade en viss tjusning som subkultur för knappt tjugo år sedan har blivit allmängods - och totalt osexigt.

Under samma tidsspann har sex gått från något privat till en status- och livsstilsmarkör. De senaste tjugo åren har homosexualiteten fått fokus och normaliserats. När flator och bögar gick från att vara paljett- och läderklädda fjollor till trötta småbarnsföräldrar à la Wolff och Gardell, passade heterosarna på att bekänna färg,"komma ut" och överta glittret och lädret.

Sex kallas friskhetsfaktor, men har snarare blivit hetsfaktor. Vi värderar varandra efter sexuell förmåga framför allt annat. Mycket sex blir ett tecken på att man är älskad och lyckad och udda sex att man är speciell och inte någon trist svenne. Men hur långt kan man gå?

Jag minns en bild i en av de där obskyra böckerna från förr. En man hade roat sig med att idogt och sakta men säkert klyva sin penis på mitten. Efter många månaders slit hade han alltså två, fast smalare, och kunde kissa med två strålar.

Det påminner om eleverna på Konstfack. Är det märkligt att de försöker provocera och överträda gränser för överträdelsens egen skull? De är barn av sin tid, en tid då man ska chockera så mycket det går medan det av utmattning likgiltiga samhället inte lyfter ett bryn. Lyckas man väcka debatt får man väl en spontan fontänorgasm av pur glädje - vilket man kan läsa allt om i City.

Gudskelov är februari en mycket kort månad.