Hycklarnas val - men inget har förändrats
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2004-06-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Kan man vara både för och emot?
Den frågan finns anledning för väljarna att fundera över i årets hycklande EU-val.
I TV 4:s minidebatt mötte ja-partiernas Lars Engqvist (s) och Fredrik Reinfeldt (m) nej-sidans Maria Wetterstrand (mp).
Så såg stridslinjen i alla fall ut inför folkomröstningen om medlemskapet 1994. Men sedan dess har alla tre blivit nja:are. De är både för och emot EU.
S De flesta socialdemokrater är EU-skeptiker, hävdade vice statsministern.
S Vi vill ha ett starkt men begränsat samarbete, påstod moderatledaren.
S Miniskatter på miljöområdet, krävde språkröret som påstår sig vilja att Sverige lämnar unionen.
Lägger sig i mittfåran
Omorienteringen beror på att svenska folket varken gillar dem som är för EU eller dem som tycker att vi ska gå ur unionen.
Ja-partierna fick storstryk i folkomröstningen om euro i höstas. En väntad promenadseger blev ett rejält underbetyg till det politiska och ekonomiska etablissemang som redan funderade över vilken kurs kronan skulle knytas till euron på.
Men nej-partierna har inte heller något massivt folkligt stöd. Under de senaste två åren har de som är för ett svenskt medlemskap i EU ökat kontinuerligt till 44 procent. Medan de som är emot medlemskapet minskat i mätning efter mätning och nu utgör 35 procent av befolkningen.
Partierna, som vill röstmaximera, är mycket lyhörda för opinionsyttringar av det slaget. De lägger sig omedelbart i en position som retar så få som möjligt. Alltså är de inte längre för eller emot. De är både för och emot.
Debatten gav inga svar
Hyckleri? Javisst. För det är enbart i retoriken som partierna bytt linje. I praktisk handling är det likadant som för tio år sedan. Moderaterna och socialdemokraterna är för. Medan miljöpartiet helst skulle slippa allt vad EU heter.
Den grundläggande fråga som väljarna ställer sig är varför de ska rösta i EU-valet. På den fick de inget svar i den här debatten - heller.
Men förklaringen är enkel. Parlamentet är medbeslutande i 70 procent av all lagstiftning på EU-nivå. Närmare 60 procent av alla ärenden som behandlas av riksdagen har sitt ursprung i EU.
Ledamöterna kan alltså göra skillnad. Om de vet vad de vill och har förmågan att hitta partner i parlamentet. Varför kan inte ringrävar som Lars Engqvist och Fredrik Reinfeldt förklara det?