Moderna deckare är rena mesarna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-07-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Saltgurka och Philip Marlowe. Jag vet inte vad ni har haft för er i hettan, men om ni vill ha ett tips är det just det jag har att erbjuda: saltgurka och Philip Marlowe. De passar ihop som damer och huvudvärk, som Marlowe själv skulle kunna säga.
Moderna deckare är ju så komplicerade. De oroar sig för sina tonårsdöttrar, för världssvälten, för sin kvinnosyn, för att de dricker för mycket och för miljöförstöringen. De bekymrar sig över sin vikt. De går till batteriholken och har inga riktiga fördomar om någon, oavsett ras, kön och sexuell läggning. Möjligen har de fördomar om folk som är rika. Men sådana fördomar är ju fortfarande tillåtna, så det är ofarligt.
Skulle de råka skjuta någon är de kanske lite vresiga mot psykologen som ska hjälpa dem att krishantera sig. Men man vet hur det slutar. De blir kära i den där psykologen. De vet att psykologen har rätt. Innerst inne. Och moderna deckare är nästan bara innerst inne. Ett stort mjukt innerst inne med en rustning av Glad Pack. Som en överbliven bit krämig lantpaté i kylskåpet, ungefär. De bara väntar på att någon ska sticka gaffeln i dem, så att de snällt får smälta i munnen.
Och så har de alltid något oanat fint intresse. De läser poesi. Kan allt om Rembrandt. Är experter på renässansarkitektur. Någon liten dold, tjusig passion som skriver på våra flagande näsor att det här, det är minsann en känslig själ i en kantig kropp.
Om inte annat lyssnar de på opera. Det är väl bara polisen i Leif G W Perssons senaste deckare som vågar vara originell nog att gilla vanlig dansbandsmusik.
Raymond Chandler, han som skrev om Philip Marlowe, skulle ha kräkts skrivmaskinen full om han hade tvingats träffa alla dessa mesar. Marlowe är ingen missionär från Folkhälsoinstitutet på safari i samhällets snuskigheter. Marlowe hör hemma i snusket. Han är säkert alkis, precis som Chandler var. Men han snackar inte om det. Han får spö och blir skjuten, han blir bedragen och har nästan alltid otur. Utan krishantering. Han har en tvivelaktig kvinnosyn. Och han lyssnar inte på opera.
Det var Humphrey Bogart som fick spela Marlowe när de gjorde film på Chandlers deckare. Kan man få en bättre komplimang än så?
Så till Marlowe äter man helst saltgurka. Hela gurkor. Direkt ur burken. Det passar till deckare vars innerst innersta är ingjutet i betong, inte inslaget i Glad Pack. Dessutom är det bra för att återställa er saltbalans i värmen.
Vad man ska äta till patédeckarna vet jag inte. Men oavsett vad måste man oroa sig för det efteråt. Parallellt med oron för världssvälten. Hur ska man annars samla på sig till en rejäl krishantering?