All visdom finns i ”Gudfadern”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det här med att ”Alla ska med”. Är det verkligen ett löfte? Låter det inte mer som ett hot?
Det finns en film, jag minns inte riktigt vilken, där någon påstår att all visdom man behöver i livet finns samlad i dialogen ur ”Gudfadern”. Ni vet: ”I Sicilien är kvinnor farligare än vapen”, ”Lämna pistolen. Ta cannolin”, ”Jag är affärsman, blod är dyrt”. Och så vidare.
Känns det inte som om ”Alla ska med” kunde platsa där? Kanske när ett gäng kroppar stuvas in i Cadillacen för transport till en ödetomt i New Jersey.
Eller när någon av Don Corleones mer besvärliga ungar försöker tacka nej till en familjemiddag. Så här:
Brando tittar med sina slokande blodhundsögon på den besvärlige. Tuggar prövande på kindpåsarna. Tystnad. Spänning. Så raspviskar han, strävare än ett sicilianskt bordsvin: ”Alla ska med.”
Antingen det, eller så är man i plugget igen: Tidigt i november, iskall småspik faller från en himmel ledsnare än en skolkuratorskonferens. Klafsigt elljusspår och en vägg av lodenmurrig barrskog. Den där doften av ruttet gräs och wunderbaum. Fram kliver en nypressad träningsoverall med en tunnhårig gymnastikdirektör i. Armar som vakuumförpackade fläskfiléer, mage som en tjälknöl.
Han börjar mässa om kompassriktningar, höjdlinjer och våtmarker. Så tar han ett fast grepp om tidtagar-
uret, trycker en inplastad karta i näven på dig och precis när du samlar dig för att hitta på ett giltigt skäl till att just du inte ska gå ned dig i en jävla mosse och bli framtidens Bockstensman, spänner han sina pliriga kräftögon i dig och ryter: ”Alla ska med!”
Jag vet inte. Antagligen ligger det timmar av grisdyra konsulttjänster bakom ramsan. Den har säkert harvats i fokusgrupper och gnuggats i djupstudier.
Det är utan tvekan bevisat att den funkar. Kanske är det svenskare att känna sig varm inombords när man hör orden ”Alla ska med”, än att hävda att Astrid Lindgren borde ha fått Nobelpriset.
Men ändå. Var det verkligen inte någon i de där fokusgrupperna som började flacka med blicken? Ingen som harklade sig försiktigt? Ingen som, med ett nervöst darr på rösten, pep: ”Ursäkta. Om man inte vill med, då”?
Nähä.
Kanske kändes det som ett erbjudande man inte kan tacka nej till.