Festen för kronprinsen slutade i massaker

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

1778. I dag för 229 år sedan var stockholmarna inbjudna till dignande bord för att fira kronprinsens födelse. Det fanns plats för cirka 2 000 personer i det provisoriska festhuset - men mer än dubbelt så många trängde på för att komma in ...

Den här dagen, den 30 december år 1778, vaknade stockholmarna i feststämning. Gustav III hade äntligen, den 1 november, efter många års äktenskap fått en son och tronarvinge, den blivande kungen Gustav IV Adolf.

I dag skulle stockholmarna fira den nyfödde med ett dunderkalas. Ett provisoriskt festhus hade byggts över nästan hela den plats som i dag kallas Gustav Adolfs torg men som då ännu hette Norrmalmstorg. Det rikt dekorerade, nästan åttio meter långa huset fick läktare där hovet och högre dignitärer kunde ”åskåda den fattiga hopens fröjd och dans”. På husets väggar hade målats beaktansvärda deviser och tänkespråk och i taket hängde ljuskronor.

Klockan halv sju på kvällen spelade orkestern upp med klarinetter, valthorn, pukor och trumpeter. Vin, brännvin och öl samt mängder med bakverk och bröd hade dukats upp på dignande bord - allt var gratis. Byggnadens fem portar slogs upp och allmänheten kunde komma in.

Det fanns plats för cirka 2 000 personer, men över 4 000 klämde sig in på en gång, det blev en ohygglig trängsel. Vid den östra porten var trängseln särskilt svår. Skrikande människor drogs ner. Det blev full panik och ännu fler som trampades ner.

Medan detta pågick i husets ena ända fortsatte musiken att spela och människor att strömma in i husets andra del, där man ingenting märkt. Dansen pågick, brännvinet flödade, människor sjöng och skrålade. Inte förrän överståthållaren Carl Sparre fick stopp på orkestern och slut på serveringen förstod folk att någonting allvarligt hade hänt. Då hördes vrålen och tjuten från de skadade och gråten från de anhöriga. Mellan sextio och hundra personer hade krossats till döds, hundratals var illa skadade.

Mitt i tumultet kom den lyckliga drottningen Sofia Magdalena med en stor svit för att avnjuta festen för sin nyfödde son och ”visa sig för pöbeln”, men då hon såg bedrövelsen drog hon sig snabbt tillbaka till sina rum på Slottet.

Den samtida politikern Axel von Fersen den äldre skrev i sin dagbok att Gustav III kom ridande för att stanna nästan en timme bland de nedtrampade och skadade som bars på bårar till den intilliggande fastigheten Carstenshof, där fältskärer och läkare, enligt von Fersen, arbetade hela natten med att försöka ”skaffa andedräkt i de kvävda”.

Fersen skriver att några få av de olyckliga återuppväcktes på detta sätt medan många andra av de skadade frös ihjäl ”under den starka kölden”.

Kungens svägerska, prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta, skriver i sin dagbok att myndigheterna försökte lugna allmänheten genom att förtiga hur många som verkligen hade dött. Officiellt var det 64 personer men hon uppger att minst 104 kroppar hade identifierats och att de dödas antal var mycket större. Efteråt donerade drottningen en stor summa pengar till de drabbade familjerna, och alla barn som blivit föräldralösa genom olyckan skulle få ekonomisk ersättning av staden.

Trots sorgen och bedrövelsen och trots att över hundra kroppar ännu inte hade identifierats fortsatte de planerade festligheterna nästa dag, nyårsaftonen. Då drog ett karnevalståg genom Stockholm. Det bestod av en rad vagnar, var och en dragen av åtta hästar. I den första vagnen satt vinguden Bacchus och kastade halmomlindade vinbuteljer till folket. Sedan kom Ceres (fruktbarhetsgudinnan) som delade ut kött och bröd. I den tredje vagnen satt Överflödet, Abundancen, som slängde ut silvermynt, specialgjorda till kronprinsens ära. Den som lyckades fånga ett sådant mynt kunde se Vasakärven och läsa devisen ”Fortplantad 1778”. Före, mellan och efter vagnarna gick allehanda gudinnor och gudar, lätt klädda flickor och pojkar från operan.

Kungen, som inte verkade särskilt skakad av gårdagens massaker, följde roat tumultet och slagsmålen om flaskorna, maten och silvermynten som slängdes ut till massorna.

Den enda i den kungliga familjen som inte firade den nyfödde tronarvingen var Gustav III:s mor, änkedrottningen Lovisa Ulrika. Hon var övertygad om att Gustav III inte var far till barnet. Hon lät hälsa att ”jag vill inte höra talas om vare sig honom (Gustav) eller hans bastard. Jag ger dem båda min förbannelse, ja, jag förbjuder er att vidare tala om dem, ty jag vill glömma att de finnas till.”

Inte förrän änkedrottningen låg på sin dödsbädd, försonades mor och son. Men då Gustav III kom till moderns dödsbädd med sin då fyraårige son ska änkedrottningen efteråt ha viskat till sin hovdam: ”Den gossen är jag rädd för att det inte blir något av.”

Man behöver inte vara särskilt begåvad spåman för att tycka sig se onda omen stå som spön i backen kring den lille Gustav Adolfs gyllene vagga. Så blev han också vår mest otursförföljde kung. Efter det misslyckade kriget om Finland 1808-1809 avsattes han i en operettliknande statskupp och drevs i landsflykt. Han skilde sig från sin hustru och drog sedan under namnet överste Gustafsson i över trettio år från värdshus till värdshus i Europa tills han avled, ensam och olycklig, på ett enkelt hotell i Schweiz.