Journalisterna medskyldiga till att Quick dömdes

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-04

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det finns många medskyldiga till justitiemordet på Thomas Quick. Han har förstås själv ett ansvar, eftersom han under en lång period i sitt liv önskade framställa sig som den mest fruktansvärda mördaren i Nordens historia. Men eftersom han har papper på att han är tokig reducerar det hans ansvar. Och berättigar honom till det kanske största skadeståndet någonsin för felaktigt dömda.

En eller annan psykolog, specialiserad i ämnet minnesakrobatik, det vill säga konsten att medelst terapisamtal framkalla minnen av sådant som aldrig hänt, har sin beskärda del av skulden. Liksom en önsketänkande åklagare, en ytterst resonabel förhörande polis och några alltför lättsuggererade domare.

Men det finns en part till i målet som om inte annat så av yrkesegoistiska skäl intresserar mig mest. De okritiska och medjamsande medierna och reportrar som förvandlat sig själva till sagoberättare.

Som journalist möter man ständigt lögnaktiga berättelser eller tips, och det tillhör grunderna i vår yrkeskunskap att genomskåda sådant. Mytomaner kan visserligen vara besvärliga att handskas med, eftersom de tror på vad de själva berättar och ofta blandar den självsuggestionen med en välutvecklad känsla för den till synes betydelselösa men just därför övertygande detaljen. Men vi är ändå skyldiga att kontrollera lögnerna innan vi begår misstaget att publicera.

Så långt är allt enkelt och självklart. Men det självklara motsägs av att Thomas Quick sålt in sin orimliga historia till i stort sett hela medievärlden. Och så har det självklara blivit mysteriöst eftersom vi alla måste ställa den mycket grundläggande frågan: varför det?

Thomas Quicks historia spricker ju redan vid första betraktandet. Han skulle i över trettio års tid farit runt som en Dracula i Norden och mördat mer än en människa om året i genomsnitt? Aldrig lämnat minsta spår efter sig? Alltid använt sig av medgärningsmän som inte kan dömas av olika skäl, exempelvis att de hade alibi? Aldrig kunnat berätta hur det gick till i en första version? Alltid fått hjälp av minnesakrobater och polis att minnas ”gradvis”?

Kom igen! Tänk bara fem sekunder på saken!

Så varför gjorde journalisterna inte det? Inte av medvetet onda eller politiska motiv i alla fall. Medierna kan i olika politiska lägen få för sig att de skall utöva storpolitik, som när alla hjälpte till att driva igenom justitiemordet på den så kallade Enbomsligan 1952, vilket vore omöjligt i dag. Eller också kan moderna politiska motiv spela in som när somliga feminister och kultursidesvänstern bestämde sig för att de två oskyldiga läkarna i styckmordsmålet måste sättas dit för den goda sakens skull. För att återigen jämföra med 1950-talet var det som när Stalins hejdukar fick för sig att ”bevis” var ett borgerligt påfund och att man i stället borde se till klassintresset för att döma rätt i brottmål. Den moderna feministiska varianten på samma tankegång blev nu att se till patriarkatets överhöghet i stället för bevis. Alltså var läkarna skyldiga. Denna ytterst suspekta tes renderade upphovsmannen ett hedersdoktorat. Vilket inte länder Umeå Universitet till heder.

Men i fallet Quick deltog journalisterna i justitiemordet utan att ha politiska motiv av vare sig det ena eller det andra slaget. Trots att vår kanske viktigaste uppgift som journalister är att förhindra justitiemord.

Den enda förklaringen till detta etiska haveri som jag kan se är så enkel att den blir närmast genant. Storyn att Thomas Quick är alla tiders rekordmördare och dessutom seriekannibal är så bra som saga, och så säljande, att den blir svår att motstå. Dessutom drabbar den bara en person som vill vara skyldig och fruktansvärd och kannibal. Så han lär inte dementera, han vill ju bli förtalad. Och eftersom han nöjdförklarar sig med dom efter dom, och åklagaren av naturliga skäl inte överklagar, så kommer sanningen aldrig att komma fram. Trodde man.

Det etiska misstaget bygger på ett tankefel. För även personer som har papper på att de är tokiga har rätt att dömas rättvist och ska inte i oförstånd kunna babbla på sig ens en aldrig så säljande brottsserie. Det är samma sorts tankefel som gjorde att Thomas Quicks advokat inte tjänade sin klients intressen genom att hjälpa honom att bli dömd och berömd.

Lite komiskt är det ändå att medierna, till skillnad från de andra medskyldiga i justitiemordet, nu har tagit chansen att revanschera sig. En av de värsta rättsskandalerna i vår tid är nämligen också en bra story. Så då blev det bara att ösa på åt andra hållet och se till att domare, psykologer, polis och en viss åklagare fick sina fiskar varma.

Tur bara för oss i medierna att ni läsare, lyssnare och tittare inte vet eller kommer ihåg vad som finns i våra arkiv. Det är ingen vacker syn nu i efterhand när vinden har vänt.

Följ ämnen i artikeln