Glasögonormen – ett modelejon
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Man öppnar dörren, kliver in och i någon sekund anar man det. Bara anar. Sedan är det borta.
Jag talar om att det en gång i tiden, när man gick till optikern, måste ha känts ungefär som att gå till tandläkaren. Eller åtminstone som att slinka in på apoteket för att få hjälp med hemorrojder eller vaxproppar.
Det är intressant det här. Kroppsliga svagheter. Det är sällan något vi skryter med.
Världens designers står inte direkt på rad för att få sina varumärken tryckta på lavemangssprutor. Cartier köper inte helsidor i Vogue för att marknadsföra diamantskodda löständer. Vi ser inte det vackra folket vifta med sina märkestoupéer i veckopressen.
Men glasögon, det är något annat det.
Tidernas mest lögnaktiga reklam - och det vill inte säga lite, det - måste vara den som går just nu. Den där en engelsk tjomme står och snackar om hur vi glasögonormar alltid mobbas och förföljs. Jo, tjena. Om man lever i en amerikansk collegefilm, kanske. Men på den här sidan "Deltagänget" har det hänt grejer.
Jag vet inte när, men någonstans längs vägen bestämde sig vilka det nu är som bestämmer sådant för att det här med glasögon, det är hippt. Glasögon är inte trista hjälpmedel, som käppar, stödstrumpor eller vuxenblöjor. Nej, glasögon är accessoarer. Mode. Design.
Och på den vägen är det. Gå in till en optiker i dag - de finns alltid på Dyra Gatan bakom snajdiga skyltfönster - och jag sätter en bifokal flaskbotten på att lokalen är full av kunder som öppet delar med sig av sitt handikapp. I ett hörn står kulturtanten och testar Ulrika Knutssons litterärspröjsar. I ett annat någon svartalf som frågar om "såna där skitsnygga bågar som Johnny Depp har". I ett tredje en trendproggare i jakt på nya Harry Potter-brillor.
Ingen skäms det minsta. Minst en av dem har antagligen inte ens synfel. Hon eller han tänker betala ett par tusen för att sätta ögonen bakom fönsterglas. Och överallt står det Armani, Paul Smith, Calvin Klein, Polo.
Jag vet inte vad det är. Kanske är det ännu en sån där generationssak: I takt med att fyrtiotalisterna blivit skumögda har de som vanligt gjort en dygd av sin svaghet.
Kanske det. Och om ett par år kommer Dyra Gatan att vara full av skrytaffärer med Prada-hörapparater.