I Pollak-land blir vi alla psykopater
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En av morgontidningarna har startat en sommarserie. Den heter ”Kärlekskonst” och handlar om ”vår längtan efter att bli älskade”. Kay Pollak, regissören, var först ut. ”Så som i himmelen”, ni vet. Han talar om att ”all förändring börjar med mig själv”, om att ta ansvar för sina tankar och känslor och, framför allt, om vikten att lära sig att tänka ”jag duger”.
Han har skrivit ett par böcker om det där. Hållit föredrag för ”hundratusentals människor”.
Inget vore enklare än att knacka ner några lagom syrliga rader om alltihop. Det är ingen brist på material. Pollak tycker att ”älska dig själv” borde vara ett skolämne. Han poserar med en glödlampa med änglavingar. Uppslaget dryper, som alltid i sådana här sammanhang, av medelklassig självupptagenhet. Man kan nästan höra hur en lottakår av försmådda yrkeskvinnor hummar belåtet hemma
i radhusen, när de knaprar i sig klyschorna till örtteet.
Inget vore enklare. Om det inte vore för att karln är djupt uppriktig.
Kay Pollak är övertygad om att han hittat något viktigt i budskapet ”älska dig själv”. Han har bestämt sig för att prata om det, även om det låter genant platt. Han stirrar oförskräckt ner i navelns avgrund. Han tänker inte blinka först.
Det finns något respektingivande i det.
Men ändå. ”Det finns ingen synd”, proklamerar Pollak, som växte upp i skuggan av ”synd och skuld och den straffande guden”.
Bekant tema. I Nordeuropa skyller man sådant på Luther, som om det vore en protestantisk egenhet.
I andra länder anses det vara en katolsk egenhet. Det finns särskilda hemsidor om den unika ”katolska skulden”. Det finns gott om judiska skämt om den särskilda ”judiska skulden”, som judiska mödrar anses hålla liv i.
Och så vidare.
Att känna skuld och skam är tydligen allmänmänskligt. Men just de känslorna verkar Pollak inte tro är våra egna. De är någon annans fel. Något påtvingat. Något att göra sig av med.
”Tänk om vi i stället hade fostrats till att säga; Jag, gudalika, fantastiska, unika människa, född i kärlek. Vad hade man skapat för ett slags folk då?”, frågar Pollak.
Ja, inte vet jag. Men ska man ge ett namn till den allmänmänskliga känslan av skuld och skam är antagligen ”samvete” bäst. Och facktermen för den gudalika människa som saknar samvete är psykopat.