Ohlys twistjuck avslöjar sanningen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Folk vill att jag ska skriva något dräpande om Ohly. Ja, inget folktåg formerar sig på Norra Bantorget för avmarsch med bleckblåsare mot min balkong i Vasastan. Men man träffar folk på Konsum. Man pratar i telefon. Man får mejl. Och, visst, det är läge.
Om ni såg Agenda i söndags, där hela jag-kallar-mig-inte-kommunist-längre-fast-jag-är-det-fortfarande-men-nu-talar-vi-inte-mer-om-det utspelade sig, såg ni möjligen samma sak som jag: snurrstolen. Det är ett tydligt tecken, det där. Folk i snurrstolar som känner sig pressade kan inte låta bli. Det gäller mig, det gäller antagligen dig och det gäller definitivt Lars Ohly: twist-juckandet.
Man vet att man är pressad. Man vet att man måste se blytungt stabil ut. Men man vet också att man sitter i en snurrstol. Och plötsligt känner man höften rycka till. Knirk till höger. Man försöker samla sig, låsa höfterna, sitta still. Knirk till vänster. Man börjar trumma med foten, för att låta energin fara ut någonstans där det inte syns. Hjälper inte. Knirk till höger.
Det är en av de eviga sanningarna: Sätt en nervös människa i en snurrstol och resultatet kan bara bli ett. Små, ryckiga svängningar. Än höger, än vänster. Sittande twistjuck. Och i söndags twistjuckade Lars Ohly.
Det är ingen smickrande rörelse. Påminner om vad skamsna hundar gör på finmattan, när det kliar i baken. Och ni hör ju själva vilken härlig potential den liknelsen har. Från hund med bajsig rumpa till Lars Ohly med kommunistklåda.
Bara att knyta ihop. Men...
"I vänsterpartiets riksdagsgrupp hatar folk verkligen varandra." Det var en person som vet precis vad som sker i riksdagen som sade det till mig häromdagen. "På riktigt: de hatar. Kommunisterna vill inte ens gå till riksdagscafeterian, där de kan stöta ihop med icke-kommunisterna."
Hat. Ett starkt ord. Och högst upp i ormgropen av hat sitter alltså Lars Ohly.
Med eller utan hammare i högernäven och skära i vänstern. Oavsett vilket föder det kamraternas hat.
Ohlys twistjuck. Det är läge, helt klart. Men när jag ser honom vrida sig i snurrstolen kan jag bara tänka: detta är en man omgiven av hat. Från morgon till kväll. Dag ut och dag in. Månad efter månad.
Det är för isande kallt för att vara riktigt kul.