De med 600 rum låser sina dörrar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Lars "Leijonkungen" Leijonborg visade sig väl inte riktigt från sin bästa sida i Dokument Inifråns "Snällfällan" i söndags. Om han nu någonsin har gjort det.

Först fanns Lars Leijonborg liksom inte alls och sen fanns Lars Leijonborg plötsligt jättemycket i sin bruna manchesterkavaj med sina krav på invandrare. Och då kändes det plötsligt som om det var bättre när Lars Leijonborg inte syntes över huvud taget.

Hur som helst.

Det är inte det att jag inte tycker att vi skall prata om krav, och det är inte det att jag inte tycker att vi skall prata om integrationspolitiken. Men innan Lars Leijonborg svidar om till en ännu brunare kavaj, vill jag gärna passa på att lufta ett personligt integrationskrav som jag har gått och klämt på ett tag.

För några år sedan jobbade jag i Gamla stan i Stockholm och en kväll när jag kom ut från kontoret trampade jag rakt ut i en demonstration utanför Slottet. Ett litet gäng med bostadslösa ungdomar stod i en klunga med plakat och skrek: "600 rum, här skall vi bo! 600 rum, här skall vi bo!" Vilket kändes ganska rimligt, i alla fall för stunden.

Och jag kommer att tänka på det nu, för jag sitter här med en lista från Integrationsverket som visar hur många flyktingar och invandrare som de olika kommunerna i Sverige tar emot per år. Och man behöver knappast vara ett matematiskt snille för att se vissa tendenser.

Rika kranskommuner som Danderyd, Täby, Vaxholm och Ekerö är några av de kommuner som inte vill ingå några avtal med Integrationsverket för att ta emot flyktingar och invandrare för år 2006.

Vaxholm har fått en förfrågan om de kan tänka sig att sträcka sig till att ta emot 35 stycken själar under det kommande året. Det kan de inte, de kan inte tänka sig att ta emot en enda. Täby har inte inkommit med något svar på Integrationsverkets förfrågan över huvud taget. Inte heller Danderyd. (Och med tanke på att de tog emot noll flyktingar av humanitära skäl förra året, så ser det väl inte sådär jätteljust ut det här året heller. Något som för övrigt kan jämföras med Botkyrka som har ett avtal med staten om att ta emot 240 personer bara i år.)

Och det här gäller ju inte bara Stockholm. I Göteborg har vi Kungsbacka, och i Skåne har vi kommuner som Lomma, Vellinge och Båstad som inte vill ingå några avtal. Utifrån något slags: Vi har det väl bra som vi har det.

Och det har de kanske. Samtidigt så är det ju inte utan att man undrar hur det skall gå med den nationella integrationspolitiken när vissa kommuner vägrar delta på det regionala planet.

Skall Vellingebor och Lommabor över huvud taget få sitta och klaga över att regeringens integrationspolitik suger. Borde inte minimikravet vara att man åtminstone deltar i integrationsarbetet? Och hur skall vi egentligen göra i fortsättningen när Sverige bröstar sig i internationella sammanhang eller när vi skriver på internationella avtal?

När vi pratar om barnkonventionen och mänskliga rättigheter. Eller skall någon peta dit ett "Sverige förbinder sig - med undantag för Danderyd och Täby och Lomma" i fortsättningen? "För de vill inte vara med." Typ.

För det är ju så det ser ut. De med 600 rum och resurser låser dörren om sig, medan de som är mindre bemedlade håller dörren öppen eftersom de behöver stålarna. År efter år, och sedan kan ni ju själva räkna ut hur det går med integrationen.

Vilket naturligtvis är ett annat krav som Lars Leijonborg hade kunnat ställa - om han hade velat. Men det är en sak att vara en Leijonkung som ställer krav på invandrare och en helt annan sak att vara någon som ryter till mot mäktiga kommuner.

Och jag antar att det är därför som det allra självklaraste kravet inte är något krav alls.

Ni vet, 600 rum, här skall vi bo.

Och så får Integrationsverket helt enkelt räkna ut hur många flyktingar och invandrare varje kommun skall ta på sig att integrera per år, baserat på kommunens storlek, ekonomi, bostäder, skolor och arbetsmarknad.

Det borde vara en självklarhet. Och det borde vara ett krav. Inte en artig fråga som rika kommuner kan avböja med ett väluppfostrat tack men nej tack.

Lena Sundström