Informationen gör mig maktlös

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kunskap är makt, sa sir Francis Bacon och man förstår ju hur han menade. Man förstår att det inte är riktigt sant, också.

Vi var och tittade på ett hus. Det gamla vanliga: mäklare med kostym och sportig, nyduschad innebandyfrilla. Blå plastpåsar att sätta på skorna och ”prospekt”, som det heter när mäklare skriver ut färgbilder.

Vi gick omkring och tittade runt hörn, rakt in i andra människors ansikten som också tittade runt hörn, fast från andra hållet. Blängde skeptiskt på elledningar och takfläckar och försökte se ut som om vi visste precis vad vi såg.

Det gjorde vi förstås inte.

Jag klev in i ett litet rum, som visade sig vara en stor garderob. Lådor och hyllor med ordentliga lappar: ”strumpor”, ”BH”, ”trosor”, ”stringtrosor”.

Och där fick jag kunskap. Jag har numera kunskap om att en för mig totalt okänd person organiserar sina underkläder så, att hon har en låda för alldeles vanliga trosor och en annan för stringtrosor. Hon har även en låda för udda strumpor. Den har en liten lapp som föreställer en ensam strumpa som gråter.

Är det makt att veta det?

Det är inte kunskap, kanske ni säger, det är information. Okej. Vi säger det.

Men är det inte väldigt mycket som är information numera, i så fall? Är det inte väldigt mycket som, på ett eller annat sätt, går ut på att kliva in i främmande människors garderober och få reda på var de lägger sina stringtrosor?

Tv, förstås. Det går något program på någon kanal nu som handlar om hur skitigt en del har det hemma. Damm och matrester och hundbajs. I bredbild, fyrfärg och stereoljud. Det ska komma någon ny tävling där folk, om jag förstår saken rätt, kan vinna något om de svarar på riktigt pinsamma, personliga frågor. Och så vidare.

Jag vet inte hur ni reagerar på det där. Kanske rycker ni på axlarna. Det är bara underhållning, för höge Hyland.

Visst. Men jag kan inte låta bli att allt oftare känna att jag får reda på saker som jag helst inte skulle vilja veta. Att jag är på väg att begravas i en lavin av värdelöst, personligt vetande. Kunskap, eller information då, som snarast får mig att känna mig maktlös.

Och snart landar nästa detaljerade redogörelse om Engla, hennes familj och hennes död i en kiosk nära dig.