Potträning öppnade den oväntade glipan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ämnet var potträning. Det var så intressant att jag höll på att missa avfarten.
Antagligen hette radioprogrammet "Föräldrarna". Eller möjligen "Barnen". Kan aldrig skilja på de där två. Särskilt inte när jag ligger i rondellens innerfil på väg ut, med en krompsykotisk tankbil huggande i baken.
Visste ni att det säljs blöjor för sexåringar? Jag visste det inte. Visste ni att svenska barn går betydligt längre i blöjor än barn i många andra länder? Hade jag ingen aning om.
Ana Maria Narti, folkpartist född i Rumänien, berättade om hur hon skött potträningen av sina barn. Första gången körde hon svensk bvc-standard: blöjor, åtminstone ett par år. Potträningen blev ett helvete.
Andra gången snackade hon med sin morsa i Rumänien. Och så gjorde hon som de gör i Rumänien: så snart ungen kunde sitta hjälpligt - vi snackar månader, inte år - rök blöjorna. Det gick hur lätt som helst.
Det är den här typen av information radion borde vara till för. Eller radion, förresten. Tv också. Tidningar. Och om du tror att jag är sarkastisk har du fel.
Ta vilken dag som helst. Tröska igenom kärvarna av samhällsprogram, morgontidningar, kvällstidningar, "Aktuellt" och "Rapport". Hur stora är chanserna, tror du, att du får höra eller se något som är så intressant, något som gör dig så häpen, att du nästan blir påkörd?
Näst intill noll.
En vanlig dag traskar alla omkring i samma gamla skyttegravar. Skjuter samma gamla kulor i samma gamla sandsäckar, staplade där sedan Alva Myrdal lärde svenskarna att äta tomater och borsta tänderna.
Allt är tryggt, säkert och befäst, så att vi inte ska behöva fundera på vilka vi är. Men, så ibland, hittar en förlupen kula en glipa mellan säckarna.
Det här är jag övertygad om: det säger något alldeles speciellt om Sverige att svenska barn hinner lära sig halva Eminems repertoar och hur de ska knappa sig fram till Disneykanalen, innan de anses mogna nog att gå på pottan.
Något som kanske handlar om svenskars syn på barn, om föräldrars bekvämlighet, om dagiskulten och, antagligen, om svensk högfärdig självgodhet. Något ganska genant.
Exakt vad kan man förstås resonera om.
Men oavsett vad borde vi tvingas rodna över oss själva oftare. Även till priset av lite plåtskador.