Bevare mig för goda människor
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2005-08-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag hade just slutat högstadiet och var kär i Jocke. Men han var mycket coolare än jag och ville inte ha mig. Jag tröstade mig med hans lillebror i ett vindskydd vid lägerelden. Alkoholkonsumtion och petting, och ur bergsprängaren, som den så fånigt kallades, ljöd U2 hela natten. Bono var bara en hyfsad sångare då, inte självutnämnd Messias. Idag är han är synonym med "rädda världen". Själv blir jag äcklad av hans imperialism à la 2005.
När jag var liten skulle man tacksamt äta upp och tänka på svältande barn. I tv satt långhåriga farbröder med skägg, barfota i åtsmitande velour, och talade om solidaritet.
Vi skulle tycka synd om de svaga, batik var fint och de mörkhyade barnen var så söta. Det blev fult att säga neger, och "u" stod inte längre för underutvecklade. Nu var de utvecklingsländer, för här skulle det höjas status.
Idag är skäggtönten utbytt mot Bono i läder och världssamvete. Och hans smutsige polare Sir Bob Geldof. Alla vill bli älskade, och Bob"n"Bono tillfredsställer bara sina behov. Till och med Englands sura drottning gillar dem. Men inte jag. Bonos dyra solglasögon är alltid på. Om natten. Inomhus. Definitivt när han ska fotograferas med någon president som vill lapa lite fränhet. Bono åker till u-länder, gör en snabbanalys av läget på sitt lyxhotell och vet sedan lösningen på världsproblemen. Hur mycket bryr han sig? Eller vi? Hur många bidragsländers namn kan vi ens uttala?
Länge har vi med vår stora kaka måst dela med oss till de mindre bemedlade. Som om vi har en skuld och tror att den betalas med pengar. Men hjälpen stjälper. Det är för syns skull vi ger bistånd. För att vi ska må bättre, inte de. Betalar in lite missriktad godhet via postgiro och tvår våra händer. Samtidigt hindrar vi fattiga länder att sälja sina få varor till oss, dumpar vårt jordbruksöverskott hos dem och förstör möjligheterna till verklig utveckling.
Solidaritet är inte att villkorslöst ge. Hur skulle världen se ut idag om u-hjälp inte fanns? Knappast sämre. Hade fler svultit ihjäl, eller hade det fötts färre munnar att mätta?
Man kan ta reda på fakta om de länder man vill hjälpa. Åka dit. Dela med sig av sin utbildning, sitt eventuella kunnande. Eller bara vara turist. Få saker skapar så många riktiga jobb som turism i fattiga länder. Man gör vad man vill med sina egna pengar, men sluta hyckla och låtsas vara bättre människor. Att inte ge är bara ett annat förhållningssätt. Vi tror oss göra gott när vi lämnar bort fjolårets mode till tredje världen. Om vi slår ut deras klädindustri är det inte vårt problem. Och kom ihåg att vi kanske inte alltid vet bäst. Vi som tror att lycka finns inbyggd i ett hemmabiopaket med surroundsystem.
En hundradel av Sveriges BNP ska snart rädda världen igen. Att det är tämligen verkningslöst är ovidkommande. Vår hjälp ger ofta motsatt effekt.
Svenska staten får sitt folk att bli bidragsberoende, och nu ska hela kontinenter förslavas. Den nya tidens imperialism är att lära dem vara beroende av oss och på så vis hålla dem på armlängds avstånd.
Vi tycker synd om människor som inte har bett om det. Som alltför väl vet att medlidandet är föraktets putsade fasad.
I Sverige är industrin utsåld och produktionen förlagd till fattiga länder. Före detta fattiga, som inte får bidrag utan tar itu med sin ekonomi. Se det som bistånd från vår sida. Men vem ska hjälpa oss när de går om i välfärdsligan? Kineserna? Knappast. Länder i Afrika? De kommer att skratta ihjäl sig. Vi är västvärlden, tyngda av dåligt samvete och ärkeskuld. De har ingen skuld, de skiter i oss även om vi pumpar deras länder fulla med u-hjälp. Och skulle vi verkligen bli hjälpta av eventuella allmosor?
När Bono ser sig i spegeln och slås av sin egen godhet stramar säkert lädret.
Bevare mig för sanningen och goda människor. Det är de som låtsas hjälpa när de ger av sitt överflöd. Men egentligen passiviserar de bara. Cementerar gamla elitistiska idéer och sin egen överlägsenhet. Bromsar utvecklingen i stället för att påskynda.
Och Bono är en ulv i solglasögon. Fast den där natten 1989 var han rätt bra. Ägna dig åt sången, din själgode fan.