Därför är rika fattiga på ord
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det sägs att det är ofint att tala om pengar och det ligger väl något i det, men hela sanningen är det ju inte. Det här är trots allt Sverige. Det man inte ska tala om är mycket pengar. Lite pengar, däremot?
Det går knappt en månad utan att jag får mejl där någon har synpunkter på det ena eller det andra och sedan kommer siffrorna. Och ju mindre pengar det blir, om man lägger ihop de där siffrorna, desto högfärdigare är tonen.
– Jag tjänar faktiskt inte mer än 15 000.
– Sånt har man inte råd med om man bara har 14 000.
– Pröva själv att leva på 13 000 i månaden, så ska du se hur...
Och så fortsatt nedåt, med allt mer uppskruvad ton.
Det handlar inte bara om besvikelse, eller bitterhet, eller ens brinnande törst efter rättvisa. Det handlar om annat också. Om moral, till exempel.
Och privilegier.
Det finns inte nedskrivet i något kollektivavtal, vad jag vet, men den där återkommande högfärdiga tonen avslöjar ändå en överenskommelse: ju fattigare, desto finare. Ju lägre lön, desto högre svansföring.
Det är som i Monty Pythons gamla sketch med gubbarna som skryter om sin fattiga barndom. Den som svälter, tvingas gå upp innan han gått och lagt sig och bor i en kartong på vägen, vinner.
Och som alltid ger den här typen av moralisk förmögenhet, precis som vanlig ekonomisk förmögenhet, vissa privilegier. Ett sådant privilegium, om man tjänar tillräckligt lite, är att man slipper argumentera. Det spelar liksom ingen roll om man inte kan komma på ett enda bra argument för det man påstår. Man kan alltid tala om hur lite man tjänar och få rätt ändå, enligt gällande oskrivet avtal.
Så ser den tysta, svenska överenskommelsen ut. Och därför är det ett fasligt skrytande med hur lite man tjänar hela tiden.
Vore man anställd av någon liberal ledarsida kunde man börja brodera här. Tala om hur mycket bättre Sverige vore om folk tävlade om att bli rika, i stället för att tävla om att vara fattigast. Men sanningen är ju den att under den proletära högfärden är det redan så. Det är klart som fan att folk, egentligen, tävlar om att bli rika.
Och vad händer om de lyckas?
Ja, då slutar de att prata pengar, förstås. Och byter högfärden mot spelad ödmjukhet. Allt enligt avtal.
Men det är en annan historia.