Vara barn är som leva i Östtyskland

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kanske ligger det i tiden, kanske ligger det bara i åldern. Ens egen ålder, alltså. Man har ju alltid ett ansenligt gäng jämnåriga omkring sig och de går på räls: första tentan, första mögettan, första jobbet, första bilen, första äktenskapet, första skilsmässan, andra äktenskapet, första barnet, sista hålet i livremmen, Blue Village, första gråhåret och gymkort.

För tillfället är den gemensamma upplevelsen föräldrar som får nya höftleder, byter hjärtan med varandra och övergår från att inte lyssna, till att inte höra. En doft av förgänglighet tränger ut de nymalda espressobönorna och bakom blanka ögon mal af Wirséns gamla psalm: ”Allt kött är hö. Allt kött är hö”.

Kanske är det just det. För allt oftare hör jag jämnåriga, en aning avundsjukt, predika för sina barn om hur kul det är att vara barn. Till och med när man har tråkigt.

Frågan är: blåljuger de, eller tror de på det själva?

Är det ingen som minns hur det var att sitta på fuktig mossa och äta medhavd matsäck en friluftsdag? Den kväljande doften av våt gran och den sladdrighet en ostmacka bara kan få av att ligga i ryggsäcksburen fryspåse?

Är det ingen som minns hur modet faller, då man kliver in i plugget och redan klockan åtta kan sniffa sig till att det blir kokt fisk till lunch?

Ska man behöva påminna om sådant?

Kommer ingen ihåg den rastlösa övertygelsen om att det pågår något spännande någonstans, men att någonstans alltid är någon annanstans än där man är? Har alla glömt hur det är när man måste hålla centrala förhandlingar med politbyrån, för att nå en kompromiss om vilken frisyr man ska ha?

Det verkar så.

Visst, det är annorlunda i dag. Det finns Playstation och 569 kanaler och internet att chatta med pedofiler på. Men det där gör i grunden ingen skillnad. För att vara barn är alltid att bo i Östtyskland. Att gå på led, vara övervakad, äta det som bjuds, böja sig för övermakten och ha tipspromenad.

Men dessa 35- och 40-plusare. De har kommit på att de inte är odödliga, de har ägnat de senaste åren åt att överdosera på Lindgren och Beskow och nu kan de inte skilja på sig själva och Olle i Sörgården. De låtsas att det är värre att oroa sig för villalånet, än för att tvingas gå igenom korridoren, i morgon igen, med någon buses hatiska blickar i ryggen.

Vilka lögnare.