Jan O det är kanske en revisor du behöver

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tror att Jan O har problem med avdragen. Det är den förklaring som ligger närmast till hands.

Läser man tidningen

nuförtiden kan man få intrycket av att alla har revisor.

Det verkar ha blivit som att gå till frisören. Eller åtminstone tandläkaren.

Man ser det tydligt på att revisorerna inte är av obestämd form längre. Inte EN revisor. Nu är de alldeles bestämda och tillhör någon. Så som det bara är med tjänster som är självklara.

Min frisör. Min tandläkare. Och så MIN revisor.

Men det är ju inte sant. De flesta har ingen revisor. Även om många nog skulle behöva en egen revisor. Till exempel för att ha råd att ha en egen tandläkare.

Jag har varken min revisor eller en revisor. Jag har bara en gammal trasig miniräknare, en kulspetspenna med rätt torrt bläck och en hög med kvitton.

Och så blanketten, förstås. Deklarationsblanketten. Min blankett.

För alla de där som tydligen har sin revisor låter det säkert löjligt. Men om man aldrig har gjort ett avdrag i hela sitt liv är det inte så lätt.

Man blir nervös. Lite retlig. Aningen kallsvettig, faktiskt. Man sorterar de där kvittona. Man klistrar in dem i en fin, ny pärm (den borde väl vara avdragsgill?), försöker minnas vad det är de handlar om och så räknar man.

Mer än en gång, eftersom miniräknaren slocknar då och då.

Det borde förstås vara roligt. Lite som att spela på hästar. Men det är inte det minsta roligt. Inget för svaga nerver. Det känns mest som

läxförhör. I varje fall om man aldrig gjort sånt här förut.

Till slut blir man klar. Man skriver i. Förhoppningsvis i rätt ruta. Man skriver under. I en annan rätt ruta, i bästa fall. Snabbt, om rottingen skulle rappa till genast. Man vet ju aldrig. Så in i kuvertet och kuvertet på lådan och pusta ut. Äntligen, tänker man. Nu slipper man det där i alla fall.

Men det gör man inte alls.

För det är nu det börjar. Nu ska det väntas. Och man är rätt säker på vad man väntar på. Ett obegripligt brev som mumlar auktoritärt om att det verkligen inte går för sig, nej, vi har minsann aldrig varit med om maken. Fast lite stramare uttryckt. Eller ett telefonsamtal från någon robotröst med en

miniräknare som aldrig slocknar.

Så man fortsätter att vara nervös. Blir ännu retligare. Kallsvettas dygnet runt. Hukar sig och smyger runt hörn.

Så är det för mig i alla fall. Och så, tror jag, är det för Jan O också. Han har gjort

lite avdrag. Han är ovan,

efter att ha bott utomlands och bara betalat minimal EU-skatt på några procent. Och nu är han nervös, retlig, kallsvettig. Och så avreagerar han sig på Bush. Orättvist, men begripligt.

Han borde nog skaffa sig en egen revisor.

Johan Hakelius