Det är synd att det är så farligt att vara vänlig
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vågar man skicka blommor till Skattemyndigheten? Det är frågan.
Ni vet hur det är numera med artighet. För att inte tala om vänlighet. Man ska passa sig för sådant. Man vet aldrig om man råkar förolämpa eller skrämma någon. Det kan räcka med att hålla upp en dörr. Eller att småprata lite med hon i kassan. Eller att låta lite personlig i telefonen.
Ibland krävs det inte mer. Då får man den där blicken. Eller den isiga stämman. Misstanken är väckt. Vad är det för fel på den där? Vad vill han egentligen? Va?
Män måste passa sig på gatan också. Inte visa att det är kul med barn, till exempel.
Le och vinka lite till någon tvååring i en vagn och det kan sluta med att piketen kommer och tar ditt dna med batongen. Känns det som i alla fall. Och gå aldrig ut på kvällen, förstås.
Går du ut på kvällen kan det hända att du råkar gå bakom en kvinna. Hon har läst i tidningen att alla män som går bakom kvinnor när skymningen fallit är våldtäktsmän. Du kan försöka gå om, så hon slipper oroa sig. Men det hjälper inte. För om en man försöker hinna ikapp en kvinna är det dags att börja tumma på överfallslarmet.
Du kan försöka visa att du är alldeles ointresserad av våldtäkter genom att tilltala henne. Stort misstag.
Skymning,
förföljande man OCH verbalt tafsande.
Det
kan bara sluta på ett sätt. Pepparsprej.
Nej, man måste akta sig för att vara vänlig. Helst ska man bete sig som om ingen annan fanns. Släppa dörrar i ansiktet på folk, aldrig bevärdiga någon med en blick, inte tilltala någon och, för säkerhets skull, inte svara på tilltal.
Då är man hyfsat säker.
Det är därför jag undrar om Skattemyndigheten. Det är ju ändå så att de flesta av oss är amatörer i ovänlighet. Vältränade amatörer, i och för sig.
Ofta i OS-klass. Men amatörer likväl. Och man inbillar sig ju att det finns proffs. Och att de bland annat finns på Skattemyndigheten. Man tänker sig, i sin fördomsfullhet, att skattehandläggare har betalt för att vara ovänliga.
Att de är utbildade för att vara oförstående på en nivå som vi amatörer bara kan drömma om.
Det är därför jag är så häpen. För häromdagen fick jag ett brev från Pamela.
Jag har brevväxlat lite med henne, eftersom jag gjort avdrag för första gången i mitt liv. Pamela skrev något av det finaste och vänligaste någon någonsin skrivit till mig. Ett kort men vackert och nästan poetiskt brev.
"Uppgifterna", skrev Pamela, "godtas och du taxeras i enlighet med din inlämnade inkomstdeklaration."
Kom inte och säg att sådana ord inte är värda en rejäl bukett. Om man som ovänlighetsamatör, för en gångs skull, vågade vara lika varm och vänlig som Pamela på Skattemyndigheten.