Tänk om det fanns en Så funkar det för allt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns frågor vi aldrig får svar på. Som varför alla tv-hallåor och -hallåare alltid börjar med att säga ”Mmmm ?” när de dyker upp i rutan. Eller vad det blev av Ludgo-Pelle. Eller när miljöpartiet ska avslöja att de är ett gäng studentspexare från husdjurslinjen på Ultuna lantbruksuniversitet i Uppsala.
Och så varför killar i överfulla, oljiga, underjordiska garage vet bäst, fast de inte har andra verktyg än en skiftnyckel.
Förr i tiden var bilar enklare. Man förstod på ett ungefär. Om man inte gjorde det kunde man ta en titt i ”Så funkar det!”.
Ni vet vilken bok jag menar. Joe Kaufmans stora gula ”faktabilderbok” där all teknik förklarades för vetgiriga barn. Bilen fattade man på nolltid. Allt som krävdes var en teckning av en oljekanna, en vattenpump, en parfymflaska, en tratt, en kanon, en tändare, en borrsväng, en pinne och en handvisp.
Så funkar bilen.
Farbröderna har hatt i ”Så funkar det!”. Barnen är rosigt äppelkindade och alla ler godmodigt. De vet att allt kommer att fixa sig. Inget är egentligen ett dugg svårt och framtiden är en enda lång räcka av nya landvinningar. Och nya fantastiska maskiner som kommer att göra allt ännu mycket enklare.
Det enda man vet själv är att de där farbröderna i hatt inte har haft en bil på service i modern tid.
Hade, utan hatt, min inne på service. En stötdämpare läckte lite olja. Påstod märkesverkstaden. Den som har alla nya fantastiska maskiner som gjort allt ännu mycket enklare.
– Måste bytas, sa någon slags chef med välpetade naglar.
– Och de byts alltid i par, lade han till.
– Jahaja, sa jag. Vad ska man säga? Man begriper ju inget. Och så åkte jag till en liten källare på Vanadisvägen i stället.
Ni vet hur de där ställena ser ut. Stora som en studentlya, ungefär. Och ändå fulla med fantastiska slagskepp. Grejer man inte visste att man kunde bli imponerad av. Som en nyrenoverad instrumentbräda på en femtiotalsjagga. 3 millimeter tjock mahogny, omsorgsfullt rengjord och omlackad i 13 lager. Med rejäla vippkontakter i krom.
Så går man hem. Och så ringer det.
– Hörrudu, vasaru att de va för fel på stötdämparn?
– Tja, jag vet inte så noga. De sa att den läckte olja.
– De gören inte alls. De e bara en plugg som gått ur nivåjusteringen. De behöver inte bytas nåra stötdämpare.
Det är då man förstår hur svårt det är att heta Joe Kaufman nuförtiden.
Man måste vara lite teknikfientlig om man ska kunna lita på tekniken. För det är de där avancerade maskinerna som ställer till det. Och det är små män med slitna skiftnycklar som vrider det rätt. Precis som det alltid varit.
Joe Kaufman cyklar säkert till jobbet.
Iklädd hatt.