S förlorade valet – men ingen har dött
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det fanns en del snack om "enpartistat" inför valet. En klatschig formulering. Något att limma på Persson för att få till den där riktiga betonghäcksswingen.
Man ska liksom tänka: Honecker, Lukasjenko, Mugabe. Och så Persson.
Ingen tar väl sådant där på allvar. Visst, det delas ut lite generaldirektörsposter till kompisar, men det finns ju skillnader. De som inte råkar vara socialdemokrater är ju faktiskt en majoritet, även i Sverige.
Och oavsett om de är miljöpartister eller kristdemokrater får de lägga förslag, bygga valstugor och dela ut flygblad som de vill. Polisen drar inte ut naglarna på dem i någon källare.
Så det där med "enpartistat" är ju mest en kampanjgrej. Trodde jag, i alla fall. Men nu?
Vi har haft val. Det blev regeringsskifte. En lugn och sansad historia, jämfört med de flesta länder. En del kommer att ändras en aning, det mesta blir som förut. Så vitt vi vet suger ingen partiledare, vinnare eller förlorare, unga jungfrurs blod till middag eller sover i en kista.
Så läser man tidningarna. Och det finns ingen hejd.
Folk hävdar att deras liv har fallit samman. Att alla andras liv kommer att falla samman. Att ingenting någonsin kommer att bli som förut, det vill säga i lördags. De är rädda. De är sömnlösa. De gråter.
Man kan ju hantera det där på många olika sätt. Man kan vara förstående och snäll. Man kan klappa dem tröstande på ryggen. Man kan "ta deras oro på allvar". Man kan dra sig undan och låta dem "bearbeta sin sorg".
Man kan också undra vad fan som försiggår. Vad är det som får vuxna människor att reagera som om en närstående dött, när deras parti förlorat ett val? När några detaljer i fyra år kommer att bestämmas av folk som tillhör andra partier?
Jag vet inte. Kanske kommer det att finnas borgerliga väljare som reagerar likadant när det blir dags för nästa regeringsskifte. Men oavsett det vet jag en sak:
Det är något djupt ohälsosamt med detta gråtande. Det är inte rimligt att sörja en valförlust i en lugn, stabil, normal demokrati på samma sätt som man sörjer en avliden familjemedlem. Det är direkt obehagligt.
Om något gör mig rädd
i detta val så är det just detta bölande.
För tanken är svår att undvika: så här reagerar bara människor som önskar att de levde i en enpartistat.