Persson har blivit ”Big brother”-Göran
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Tänk er att två medelålders rymdvarelser från planeten Kommunförbundet tog över Filips och Fredriks kroppar, just när de satt och lattjade med en kamera.
Okej, långsökt, men ansträng er lite.
Tänk er sedan att de satt och småputtrade med varandra i tio år. Och så klippte de ihop materialet till en korsning mellan den tjeckiska dockfilmsserien ”Två snubbar” och machomysaren ”Grabbarna på Fagerhult”.
Fast i den här versionen sitter grabbarna på Harpsund, inte på Fagerhult, och de snackar inte jakt. I den här versionen ligger det närmare till hands att de snackar hockeybilder, dataspel och modelljärnvägar. Det är liksom den sortens grabbar de är.
Tänk er sedan att allt det där faktiskt är gjort och att två av fyra avsnitt redan sänts i SVT. För Erik Fichtelius hemliga dokumentärprojekt, ”Ordförande Persson”, började i förrgår, fortsatte i går och rullar vidare i morgon. Och nästa vecka.
Det finns många höjdpunkter. Första scenen i första avsnittet, när snubben Persson och snubben Fichtelius försöker lista ut hur kameran funkar. Eller en lång intervjuscen när snubben Fichtelius antagligen varit så hemlig att han ställt in skärpan på egen hand, utan kameraman. Han lyckas placera den på väggen, tre meter bakom en suddig snubbe Persson.
Och så är det förstås avsnitten när snubben Persson förvandlas till ”Big brother”-Göran. Nu, när han har röstats ut ur Huset, får vi se extramaterialet: de ocensurerade monologerna i Bikten. Göran snackar känslor. Göran dissar sina medtävlare. Göran analyserar sig själv. Göran skvallrar: Helmut Kohl åt smör, ”kopiöst med smör”, en gång när han blev arg.
Det är något utsökt bisarrt över såväl den före detta statsminister som ägnar sig åt sådant här, som den journalist som kastar sin karriär på sophögen för att få honom att göra det.
Har man det minsta av mobbare i sig vill man efter någon halvtimme sno Perssons glasögon och ta kalsonggrepp på Fichtelius. På det sättet är dokumentären också karaktärsdanande: man måste anstränga sig för att hitta ett alternativt och trevligare förhållningssätt.
Själv tänker jag försöka betrakta resten av ”Ordförande Persson” på samma sätt som man betraktar två falskspelande, sjuåriga violinister på musikskolans dag: med ett plågat, men uppmuntrande leende.