Frihet var att gå med bart huvud
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns brytpunkter i livet. Det finns sådana som dina föräldrar aldrig glömmer: första tanden, första ordet, första steget. Det finns sådana som du, just då, tror att du aldrig kommer att glömma: första cykeln, första fyllan, första gången.
Och så finns de verkliga brytpunkterna: ditt bröllop, dina barn och, förstås, första gången du gick ut med mössa, utan att skämmas.
Om det inte skulle kännas så Lasse Åberg skulle man kunna sy ihop en antologi på det här ämnet. Bjuda in poeter, dramatiker, författare – åtminstone sådana födda på sextiotalet – och be dem berätta sina mörkaste mössminnen. Om hur de tvingades gå två kvarter med mössan på, eftersom morsan tjuvtittade genom köksfönstret, innan de kunde smuggla ned den kliande, vedervärdiga Stenmarksmurvan i skolväskan. Om hur de lade ned timmar på att hitta den coolaste looken – den som skulle ha platsat på omslaget till Sweets Strung up – bara för att i tamburen få en mössa neddragen över skallen. Om förfrusna öron i väntan på nattbussen.
Ni som är unga fattar inte det här. Ni har ju mössa vinter som sommar. Ute som inne. Men det handlar om vad som i finare sammanhang brukar kallas en ”formativ konflikt” i min generation. En strid som färgat vår syn på världen. Det var varken fåfänga eller mode. Det gick mycket djupare än så.
Att gå barhuvad var frihet. Att gå barhuvad var revolution. Att gå barhuvad var ett tecken på att man aldrig, aldrig skulle bli slav. Att bära mössa, däremot, ett tecken på underkastelse. Värre: kollaboration.
Men vintrarna kommer och går. En dag står man där och tittar på termometern i köksfönstret. Sex minus. Och utan att tänka på det drar man lydigt på sig mössan innan man går ut.
Brytpunkten.
Och vilka mössor, sedan. Stora, ulliga tehuvor som sväljer hela skallen ner till nackroten. Stickade inkahjälmar med lamadjur och tofsar. Håriga björnhuvor med flappande öronlappar.
Och vi skäms inte ens. Det är sorgligt.
Men om man ser sig omkring. Kollar in de där gamla kontrarevolutionärerna som en gång försökte kväsa våra vackra, bara huvuden. Om man spanar in föräldragenerationen, vad gör den? Jo, den Dressmannspatserar i trenchcoat och något slags jävla cowboyhatt.
Det kommer vi i alla fall aldrig att göra. Aldrig!
Lova det, hörni.