Ministern, kan du se marken där uppifrån?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hej minister Hägglund.

Hur mår du? Jag mår bra. Häromdagen satt jag på ett flyg mellan Asien och Stockholm. Det är en märklig sak. De delar ut filtar på flyget. Man får gratis sprit. De visar ”Gudfadern” och ”I skottlinjen” och någon Bollywoodfilm som heter ”Guru”. Samtidigt som jag sitter där och har munnen full av en ny sorts spännande minisnacks som jag aldrig har provat tidigare, ser jag att vi passerar över Afghanistan och Kabul.

Det är vid sådana tillfällen som man inser att hela livet handlar om att befinna sig på rätt flyghöjd.

På rätt flyghöjd kan ett krig rasa under en samtidigt som man kollar på en film med Clintan, samtidigt som man käkar tilltugg och sippar på en drink.

Befinner man sig på rätt flyghöjd behöver man inte se alla de andra skikten under en. Det är det som är det fin-fina, man behöver inte ens blunda. Man lever i ett parallelluniversum som är så avskilt från det som sker under en att man inte ens behöver genera sig längre (eller tappa aptiten).

Varför jag berättar detta för dig?

Jo, för jag tänkte på en sak häromdagen, och det gäller det här förslaget om Sveriges första privata barnsjukhus. Fy fan för privata barnsjukhus i Sverige, tänker man ena dagen. Men det är ju bara den första reaktionen. Sedan blir det plötsligt rumsrent och ungefär samtidigt börjar man känna att det är ganska okej. Stunden efteråt funderar man över om man kanske ändå skulle kunna tänka sig. För barnets skull, eller för barnens skull.

Vem vill sitta på akuten med ett febersjukt barn bland vinterkräksjuka och urätna McDonaldskartonger?

Det finns tillfällen i livet när man kan tänka sig att betala nästan hur mycket som helst. Säg vad du vill ha, och jag skaffar fram det. Jag klär ut mig till SvampBob Fyrkant och rånar en bank, jag gör upp om ett kortfristigt lån med de där motorcykelkillarna som jag såg på nyheterna häromkvällen. Bara någon här kan hjälpa mitt barn – NU.

Och det är väl just den biten som bekymrar mig, herr minister. Säg att ditt barn har väldigt hög feber. Det är därför du åker in till akuten, inte för att det är din idé om en lyckad torsdagskväll. Du vet att du kommer att få sitta med ditt barn i flera timmar. Så du sitter där. Omgiven av sjuka barn och andra rädda föräldrar. Och sedan händer det plötsligt. En läkare kliver ut i väntrummet och säger att man har ett nytt system. ”Kan alla föräldrar som kan tänka sig att betala 5 000 kronor för sina barn ställa sig upp, så skall era barn få hjälp direkt.”

Skulle man resa sig upp? Skulle du resa dig upp?

Skulle jag resa mig upp och böja ner huvudet när jag passerade de andra sjuka/sjukare barnen för att blunda för att vi har börjat särbehandla barn i det här landet?

Jag vet inte om du såg teckningen som Bard hade gjort i morgontidningen för ett tag sedan. Jag kan skicka den annars, för den var rätt bra. Ministern tittar upp mot Jesus där han står omgiven av en massa barn, och så är det en pratbubbla där ministern säger: ”Vad tror du om privat sjukvård för barn som har det lite bättre ställt?” Och Jesus svarar: ”Klockrent Göran.”

Ministern kan ha den på kylskåpet. För så här är det. Man kan ha politiska åsikter som går ut på att allt det här har jag för att jag har förtjänat det här, för att det skall löna sig att arbeta och för att det skall straffa sig att vara sjuk och arbetslös. Men när det handlar om barn, fyraåringar och tioåringar och sexmånaders? Vi snackar inte om nya Nintendospel eller märkesjeans här. Vi snackar om barns rätt till en likvärdig sjukvård oavsett ekonomiska förutsättningar. Har vi släppt det?

Låt barnen komma till mig – ty himmelriket tillhör dem alla. Eller hur det nu är.

Ja, det där kan du bättre än jag.

God jul, minister Hägglund! Get ready for take-off. Ovanför molnen skiner alltid solen. Snart ser man inte marken längre.