Kultursorkarna försvarar staden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Riddarfjärden.
En stor vattenyta mitt i Stockholm. Nu finns det förslag på att bygga ett hotell och kallbadhus som ska flyta på den där vattenytan. Runt, ihåligt, 125 meter brett och 11 meter högt. Liknar något ur Stanley Kubricks 2001.
Gissa om det stampat fram kultursorkarna.
Häromdagen i Svenska Dagbladet plirade de ut ur sina litterära hålor med blottade gaddar. Riddarfjärden är ”en omistlig del av stockholmarnas gemensamma offentliga rum”. Den får ”inte under några omständigheter bebyggas”.
Och så namnlistan
, längre än själva texten: Horace Engdahl och Lars Forssell, Kristina Lugn och Gunnel Vallquist, Ebba Witt-Brattström och Per Wästberg.
Dagens Nyheter
har redan famlat fram Mausern ur hemvärnsgarderoben för att möta ”hotet mot Stockholm”. Denna anslagstavla för makthavare ropar plötsligt som en folkrevolutionär partisanhövding: ”Stockholmarna har varit med förr och försvarat sin stad. Från striden om almarna till vad vi hoppas blir en lika framgångsrik strid om Riddarfjärden löper en röd tråd: rätten till en fri och öppen stad för alla.”
Snart tänds antagligen en mobiliserande vårdkase på DN-husets tak i ena änden av Riddarfjärden och från andra änden – från de subventionerade kulturarbetarhusen på Söders höjder, från akademiledamöternas loft i Gamla stan, från Norr Mälarstrands panoramapalats – tänds genast svarseldar. Sedan kedjar de sig alla vid Riddarfjärdens vatten.
Missförstå mig inte. Jag gillar inte bygget. Det är ett OS-projekt. Sådant som nasare med ”visioner” hittar på åt politiker, som är för fega för att gå rakt på sak och bygga triumfbågar i marmor åt sig själva. Till slut blir det, tack och lov, antagligen inget vattenhotell.
Men, ändå,
jag tänker på Sergels torg. Närmare bestämt på alla ilskna upprop, när det för några år sedan föreslogs att knarkarplattan borde byggas bort. Jag menar såhär: om nu vattenhotellet skulle bli av. Och så guppar det där i tjugo, trettio år. Och så, en dag, inser någon politiker att det faktiskt är en ganska anskrämlig flotte. Stor och ful. Stör ”stockholmarnas gemensamma offentliga rum”. Vi river det, föreslår politikern. Får luft, ljus och öppet vatten.
Gissa hur många timmar det skulle ta innan ett gäng ilskna kultursorkar skrev ett upprop för att ”försvara sin stad”.