Tsaren tog Finland - och fick ett gerillakrig på halsen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

1808: Gustav IV Adolf trodde inte på varningarna om ett förestående ryskt anfall mot svenska Finland.

Men tsaren tog hjälp av avhoppade svenska officerare och kriget blev en katastrof för Sverige. Den styrande klassen i Finland tog emot ryssarna med öppna armar. Tsaren hade dock inte räknat med att de finska bönderna skulle vara betydligt mer svårhanterliga.

I dessa dagar för exakt två hundra år sedan sände Sveriges ambassadör i S:t Petersburg, Curt von Stedingk, det ena varnande brevet efter det andra till Stockholm. Ryssland förde fram stora truppenheter mot svenska Finland. Ett krig var nära förestående, men svenske kungen Gustav IV Adolf trodde inte på krig. Han trodde att truppförflyttningarna bara var taktik och påtryckning i det storpolitiska spelet.

Samtidigt kallade tsaren till sig den avhoppade svenska generalmajoren Göran Magnus Sprengtporten och en grupp andra före detta svenska officerare som gått i rysk tjänst: Gustaf Ladau, Carl Klick och Johan Hagelström. Samtliga hade deltagit i det så kallade Anjalaupproret mot Gustav III, då de blev dömda till döden för förräderi men hade satt sig i säkerhet i Ryssland.

Sprengtporten var sextiosju år, född i Finland av en svensk mor och en far med tysk-baltisk bakgrund, som kämpat under Karl XII. Klick och Ladau hade livländsk bakgrund men numera många släktband till Sverige. Hagelström var född i Stockholm, enligt ryktet som oäkta son till kung Adolf Fredrik. Han var en erkänd äventyrare med stort mod och hög intelligens som blivit rysk agent. De tre avhoppade före detta svenska officerarna hade levt i nära tjugo år i rysk landsflykt, nu såg de sin chans att hämnas på den svenska regeringen och förverkliga sina drömmar om ett Finland under ryskt beskydd.

Då kriget kom i februari 1808 och den ryska armén vällde in i Finland spelade dessa före detta svenska officerare en mycket viktig roll både som militära rådgivare och som aktiva i den ryska tsarens propagandaavdelning. Sprengtporten formulerade den proklamation som ryssarna spred över Finland. Då den sovjetiska armén 130 år senare återigen anfaller Finland har de även den gången med sig förrädare från Finland som skulle förbereda marken.

Kriget blev en katastrof för den svensk-finska armén, mycket beroende på den feghet, inkompetens och det förräderi som den styrande klassen visade i Finland. De viktigaste fästningarna, Svartholm utanför Lovisa och Sveaborg utanför Helsingfors, kapitulerade utan motstånd. Över sju -tusen soldater togs till fånga, enorma vapen- och matförråd överlämnades intakta till ryssarna, liksom hela den svenska skärgårdsflottan, komplett med hundratals kanoner, skeppsvarv och utrustning.

Befälhavaren för Svartholms fästning blev genast Sprengtportens adjutant och det var Sprengtportens och de andra förrädarnas synnerligen aktiva propaganda

i Helsingfors som banade vägen för Sveaborgs kapitulation. Förrädarna blev rikligt belönade. Sprengtporten blev den första ryska generalguvernören i Finland samt rysk greve. Ladau blev ryskt kejserligt hovråd och senare chef ör hela postverket i Finland, Klick avled redan 1808 varför han aldrig hann belönas av tsaren. Hagelström slutade som ryskt hovrättsråd.

Då den ryska armén närmade sig det svenska Finlands huvudstad Åbo, stod -biskopen Jakob Tengström och landshövdingen Knut von Troil bugande vid stadsporten och visade vägen till det uppvärmda slottet och de dukade borden. Vad Tengström och von Troil gjorde blev stilbildande för hur makten uppträdde i alla andra städer då ryssarna kom.

Historiker har efteråt påstått att det var Tengströms och von Troils ”sansade och kloka beteende” som gjorde att ryske tsaren senare var så mild mot Finland och gav landet inre autonomi. Det är nonsens. Då ryssarna nådde Åbo hade tsaren proklamerat att ”Finland för all framtid skulle höra till Ryssland” och i det ögonblicket var det inget som sa att inte detta krig skulle sluta som alla andra, nämligen med att Sverige återtog Finland.

Nu vann Ryssland, vilket gjorde att Tengström och von Troil och alla de andra förrädarna aldrig kom att dömas som till exempel Quisling i Norge. I stället för att bli hängda blev Tengström adlad och det ryska Finlands förste biskop medan von Troil blev friherre och ledamot av regeringskonseljen. Förräderi är bara en fråga om datum, som den samtida franske statsmannen Talleyrand brukade säga.

Modern forskning och i synnerhet en nyutgiven bok, ”1808: Gerillakriget i Finland” av Anders Persson, pekar på en annan faktor som blev avgörande för Finlands framtid. Persson är en av de få som på djupet skrivit om de finska böndernas motstånd mot den ryska invasionen. Då herrskapen såg framemot lysande affärer och goda karriärmöjligheter i S:t Petersburg väntade sig de finska bönderna ingenting annat än livegenskap och förtryck. Alltså gjorde de blodigt motstånd.

Detta skedde samtidigt som det spanska folket reste sig mot Napoleons arméer i Spanien och ordet gerillakrig föddes. Finnarna gjorde likadant. Under andra världskriget kallades finnarnas taktik för ”motti” - de skar av, anföll och tillintetgjorde ryska transporter.

Bönderna på Åland var de första som reste sig, sen följde bönderna i Karelen och i andra landskap. Tsaren tvingades pumpa in allt mer trupper. För att slippa hamna i samma fälla som Napoleon i Spanien, påskyndade tsaren fredsförhandlingarna och mildrade sina krav, vilket inte minst de många och fega förrädarna i den svensk-talande överklassen i Finland sedan kunde njuta av och de finska bönderna blev heller inte livegna.