Rafflande läsning från Göteborgs-societeten
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Man har ju förstått vad samtalsämnet är i Göteborgssocieteten i dessa dagar.
”Obehagliga familjehemligheter” hör till de där sällsynta sakerna som är roligast när de tillhör andra. Särskilt upplyftande är obehagligheterna om de förekommer i en fin familj.
Ja, ni förstår kanske att det handlar om Cecilia von Krusenstjerna. Född Gyllenhammar. Mamman född Engellau. Båda födda Volvo, skulle man kunna säga.
Det blir knappast finare än så i Göteborg. Nu kommer hon med sin första roman, ”En spricka i kristallen”, om den känsliga flickan Suss. Det har redan blivit två artiklar, bara här i Aftonbladet.
Romaner är, på det stora hela, påhitt. Men någonstans måste ju författaren hitta inspiration. Och så finns förstås nyckelromanen. Om ni känner er lite osäkra kan ni slå i nationalencyklopedin. Där står det att nyckelromanen är en ”berättelse där verkliga figurer och skeenden framställs under icke omedelbart genomskådad förklädnad”.
Så här beskriver förlaget En spricka i kristallen:
”I bakgrunden tornar en dominerande och hårdhjärtad morfar och i Suss egen familj styr en kylig och avståndstagande mor. Men det är runt den dyrkade fadern, den framgångsrika företagsledaren, som allting kretsar.” Cecilia von Krusenstjerna själv säger så här: ”Att växa upp i överklassen kan kännas som ett fängelse om man inte passar in. Det här är också en berättelse om obehagliga familjehemligheter.”
Det där ”icke omedelbart” som föregår genomskådandet i en nyckelroman kan vara en rätt kort stund ibland. Förresten, apropå påhitt och verklighet.
Förlaget är Bonnier. Bonnier Fakta.
Cecilia von Krusenstjerna är ”emot klassamhället”. Hon föredrar Stockholm framför Göteborg och republik framför monarki. Hennes föräldrar har läst boken och ”står bakom henne”. Hon är 42 år gammal. Tidig medelålder, som det hette innan det blev omodernt att vara vuxen.
Så mycket mer finns kanske inte att säga. Åtminstone inte förrän vi andra också får möjlighet att muntra upp oss med lite obehagliga familjehemligheter från det göteborgska kungahuset. Boksläpp i mitten av april. Rafflande läsning på er, allihop!
Jo, förresten, en sak. Undrar ni också ibland om det finns någon äh-va-fan-ålder? En ålder när man bestämmer sig för att man har blivit en egen person.
När allt det där om vad ens föräldrar gjorde och inte gjorde känns gammalt och genomtröskat. När man bestämmer sig för att sluta klandra, tjata och sörja. Inser att de flesta har någon ryggsäck att bära. När man helt enkelt säger ”äh, va fan” och går vidare. Vidare i ett alldeles eget liv, med alldeles eget ansvar för den man är.
När tror ni den åldern kommer, om den finns? Kanske vid 43.