Jag behärskar inte det sociala muffgluttandet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nu ska jag förklara en sak för er. Inte för att jag vet bättre. Utan därför att jag hör till de där späda, närsynta morsgrisarna som inte har en susning om vad man gör om det blir stopp i avloppet. De där som aldrig kommer att bygga en carport.

Det är väl någon defekt gen, antar jag. Samma sunkiga gen som får mig att rodna när jag går in i en byggbarack. Ni vet typen. Liten, skavd containerlåda. Konstiga metallgrejer i små högar på golvet. Lukten av torkat termoskaffe. Och så solblekta utvikningsbrudar på väggarna.

Det är det jag vill förklara. Ni kanske vet vad etiketten kräver. Men det gör inte jag. Vad säger man när en naken pappersskönhet lystet spänner ögonen, och en hel del andra kroppsdelar, i en?

"Schysta rattar"? "Mysig muff"?

Kanske säger man ingenting? Kanske förväntas det bara några menande flin, lite skrockande och ett par petanden i grannens revben med armbågen.

Jag vet inte.

Inte så att min genpool är så hårdklorerad att jag rodnar och blir handfallen varje gång jag ser nåt sånt. Jag har sett min beskärda del av rattar och muffar. På detta har jag, såvitt jag kan bedöma, agerat korrekt och beslutsamt. Men det har liksom inte skett sådär offentligt. Inte som ett instick i en diskussion om gårdagens Robinson. Och inte tillsammans med fem killar i snickarbyxor.

Det är det sociala muffgluttandet jag inte behärskar. Det känns som om jag kliver rätt in i en japansk teceremoni. Alla rör sig tryggt enligt ett uråldrigt manus, men själv är jag rädd att klampa på porslinet.

Så jag begriper att NCC förbjudit utvikningsbrudar i sina baracker. Deras egentliga skäl är förstås att de är skiträdda för en journalist- och feministflock som nafsar dem i rumpan. Men någonstans i NCC finns kanske en sån där som jag. Man eller kvinna. En sån som rodnar när han eller hon förväntas dricka förmiddagsfika med limpmacka och prickig korv omsluten av blygdläppar i fyrfärg.

Men ändå. Det är jävligt trist. Byggbaracker och utvikningsbrudar hör liksom ihop. Det blir inte samma sak utan dem. Det blir som om killarna skulle lämna termosen hemma och köpa espressomaskin i stället. Som om de skulle byta ut limpmackan mot snittar.

Utan brudar i barackerna blir världen lite fattigare. Lite mer tillrättalagd. Och det känns faktiskt inte som om vi behöver mer ordnung.

Inte när rökning ska bannlysas på krogen och Fritjof Andersson kastreras.

Inte när EU vill förbjuda lakritspipor.

Det känns som om alla vassnästa ordningsmän inte står ut med verkliga människor, om inte Slas har hittat på dem i någon novell. Det känns som om de inte står ut med att rodna då och då.

Och det känns som om de skulle må bra av att tvingas göra det.

Johan Hakelius