Svenska Kraftnät – ett kall för Odenberg?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är 1970, ungefär. Sladdbarnet Mikael Odenberg sitter där på sitt obligatoriska möte med syokonsulenten. Vad ska det bli av honom?

Syokonsulenten slår i sina pärmar, tittar i sina tabeller, kisar tankfullt på den finnige grabben.

Kanske är det samma konsulent som drygt tio år tidigare skickade syrran, Christina, åt rätt håll: ”Du ska bli Sveriges första kvinnliga biskop” sa han till henne. Hon skakade klentroget på huvudet, men pallrade sig i väg och satte igång. Vad ska han nu säga till lillebror?

”Mikael”, säger han, ”jag ser här i mina papper...”

Mikael Odenberg glider fram en aning på stolen. Det är nu det ska avgöras.

Rockstjärna? Rallyförare? Kan han rent av göra karriär på sin samling av Kalle Anka-tidningar?

”...jag ser här att du...”

Mikael sväljer tungt.

”...ska bli generaldirektör för Svenska Kraftnät.”

Nej, jag vet. Antagligen gick det inte till riktigt så. Men i allt det här pratet om hur Mikael Odenberg fick sitt nya jobb, frågar ingen det riktigt intressanta. Och det är inte om det fanns fler kandidater. Inte om regeringen ringde upp Arbetsförmedlingen och anmälde en vakans. Inte hur många externa konsulter som anlitats för att avgöra om Mikael är rätt man på rätt plats.

Det intressanta är att Mikael Odenberg tydligen är som skapt för att bli just generaldirektör för Svenska Kraftnät. Det verkar alla vara överens om, till och med de som gnäller på hur utnämningen gick till. Och nog undrar man över hur det blivit så?

Förr i tiden fanns något som hette kall. Att bli präst, som Mikaels syrra, var till exempel inte att välja en karriär. Det var att följa ett kall.

Något i ens inre ropade. Vare sig man ville det eller inte, var det bara att lystra och lyda. Det kunde gälla sjuksyrror också. En del lärare. De hade egentligen inget val. De var skapta för att bli präster, sjuksyrror, eller lärare.

Men det där var ett tag sedan. Och kan man verkligen ha ett kall som innebär det obevekliga ödet att till slut bli generaldirektör för Svenska Kraftnät?

Uppenbarligen.

Det här skulle jag vilja läsa mer om. Här har vi ett syskonpar som vandrat genom livet, mot mål så lämpade för just dem, att deras egen vilja knappast kan ha spelat någon roll.

Christina till Gud. Mikael till Svenska Kraftnät.

Det är något rörande över det.