Upp till kamp mot proggiga tomtar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-09-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Springsteens ”Glory Days”. Den när han är på väg in i en bar och möter en gammal kompis i dörren. En kompis som var en jävel på att kasta baseball i plugget. Hej! Läget?
De sätter sig i baren, tar ett par öl och snart är Brucan på väg att gnaga av sig gitarrarmen av leda. För allt den här killen kan snacka om är att han var en jävel på att kasta baseball i plugget.
Glory days.
När jag läser alla förhandshyllningar av Peter Birros och Mikael Marcimains dramaserie ”Upp till kamp” – Ettan på måndag – begriper jag precis hur Springsteen känner sig.
”Upp till kamp” är nästa romantisering av sextio- och sjuttiotalen. Ännu en vördnadsfull bugning av yngre kulturjeppar i riktning mot Mah-Jongfarsor och arbetarbodsmorsor. Det utlovas tidstrogna nördbrillor, hemsydda banderoller, växtfärgade ylletröjor och säkert en och annan aphårig muff. Det, plus en massa FNL och KPML(r), Dylan och Baez, ockupationer och kravaller.
Missförstå mig inte. ”Upp till kamp” blir nog riktigt kul att se, även om den är avsedd att tas på allvar. Det är de här blötögt skrävlande artiklarna jag inte orkar med.
Tanter och farbröder strax under pensionsstrecket måste ha trampat sandalerna av varandra för att få första tjing på att skriva om sina glory days.
För det är ju det de egentligen gör. ”Upp till kamp” är ursäkten för att få berätta om hur fria, härliga och radikala de var.
Förr i tiden.
I Svenska Dagbladet vann Jeanette Gentele fajten. Hon publicerar bilder på sig själv, från när hon bodde i kvinnokollektiv och jobbade på kommunistblaskan Gnistan. Hon berättar att hon, minsann, också blev avstängd från Sveriges Radio på grund av ”vänstervridning”, precis som en av personerna i serien.
Glory days.
Här i Aftonbladet intygar Pia Bergström ”Så var det!”. Hon är ”drabbad” av minnen. ”Jag saknar inte politiken”, skriver hon, ”(medlemskapet i KFML(r) vaccinerade mig för evigt mot kommunismen) utan ungdomen”. De där stengatorna i Göteborg, de där andra unga, hoppfulla som gick på dem då.
Glory days. Och så vidare.
Jag har bara ett råd: om du är runt 60 och tillhör den övre medelklass som odlade skägg och testuggade i ungdomen. Om du skulle råka stöta ihop med en Gentele eller en Bergström i dörren till en bar.
Lär av Brucans misstag:
Just walk away.