UD:s planer är som en örfil åt Frankrike
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Besparingsskäl, heter det. Den besparingen torde ligga i nivå med UD:s kaffe- och frimärkskassa
Om tre dagar ska Sverige leda Europa. Sveriges ordförandeskap i EU firas på onsdag den 1 juli med en stor fest i Centre culturel suédois, det svenska kulturinstitutet, inrymt i en magnifik 1500-talsbyggnad i Maraiskvarteren, Gamla stan i Paris.
Franska makthavare, mediefolk och kulturpersonligheter kommer att fylla kulturhusets trädgård och salar. Kulturhuset i Paris är Sveriges enda kulturhus ute i världen, ett utmärkt skyltfönster i den stad som i flera sekler var och som fortfarande vill kalla sig kulturens huvudstad.
Ingen av gästerna som kommer för att gratulera Sverige till ordförandeskapet kan ana att det svenska utrikesdepartementet tänker lägga ner det anrika kulturhuset.
Besparingsskäl, heter det. Men eftersom UD har en driftsbudget på 2 100 miljoner och kulturhuset kostar 10 miljoner per år, torde den besparingen ligga i nivå med UD:s kaffe- och frimärkskassa.
Kulturhuset i Paris har över 100 000 besökare per år och medverkar dessutom till att sprida svensk kultur till ytterligare över 500 000 personer runt om i Frankrike. I huset finns utställningslokaler, film- och konsertsal. Där finns gästbostäder för svenska forskare och kulturarbetare samt konferensmöjligheter och ett populärt kafé.
I huset pluggar cirka 250 fransmän svenska varje vecka och där anordnas utställningar och seminarier om svensk miljö, design, konst, foto, mode, litteratur, musik och scenkonst. Institutet anses vara ett av de mest dynamiska av de cirka 40 utländska institut som konkurrerar med varandra i Paris.
Jag är säker på att ingen av de svenska diplomaterna eller politikerna från Sverige som firar ordförandeskapet i Paris har lust att berätta för de franska gästerna att svenska UD tänker lägga ner detta kulturhus.
Kultur verkar över huvud taget inte vara något som intresserar svenska diplomater längre och en kulturfientlig attityd är det sista Sverige vill skylta med i Paris samma dag som vi tar över ordförandeskapet i EU.
De kulturella förbindelserna mellan Sverige och Frankrike är gamla, äldre än våra kulturförbindelser med något annat land i Europa. Själva begreppen kultur och kulturell kom till oss från Paris. Gustav Vasa var den förste kungen som anställde en fransk kock och hans son hertig Karl den första kungligheten som anställde franska guvernanter till sina barn.
Axel Oxenstierna förhandlade 1635 personligen med kardinal Richelieu i Paris och besåg därefter stadens sevärdheter i fyra dagar. Han var med om en gudstjänst i den första protestantiska kyrka som tilläts verka i det katolska Paris, kapellet vid den svenska ambassaden. Från drottning Kristinas dagar då den första fasta franska ambassaden öppnades i Stockholm och mer än 150 år framåt var det fransk kultur och franskt mode som dominerade även i de svenska hoven och därifrån ner i breda samhällslager.
Det var i Maraiskvarteren nära kulturhuset som filosofen René Descartes levde innan han reste till Sverige och mötte sitt öde i det iskalla Stockholms slott, där han frös ihjäl.
Många hundra franska ord kom in i vårt språk, ord som vi använder varje dag som till exempel kullerbytta (culbute), elektricitet, majoritet, demokrati, opinion, ridå, pjäs, affisch, fars, fåtölj och ända tills ni kommer ur balans och får migrän och kollaps.
Drottning Kristina passerade gatorna kring kulturhuset. Karl X Gustaf studerade ett helt år i en riddarskola alldeles i närheten. Under 1700-talet kunde inte en enda svensk konstnär, arkitekt, konsthantverkare, författare, officer, diplomat eller vetenskapsman nå respekt och mästerskap om han inte först bodde och studerade en tid i den franska huvudstaden.
Alla var här, inte bara kungar, prinsar och drottningförförare som Axel von Fersen, utan även herrar som Carl von Linné, skulptören Tobias Sergel och generalen von Döbeln. För författare och konstnärer fortsatte Paris att vara kulturens huvudstad långt in på 1900-talet. De flesta av våra författare och konstnärer har suttit på kaféerna i Paris: Strindberg, Carl Larsson och Ivar Lo Johansson.
Så småningom tog engelskspråkig kultur över i Sverige och marinerar i dag svenskt kulturliv ända därhän att ytterst få kulturredaktörer i svenska medier kan läsa fransk litteratur, och svenska tv-tittare hjärntvättas varje kväll på engelska språket i samtliga kanaler. I denna anglosaxiska marinad har fransk kultur och franska språket framstått som det enda friska alternativet.
Det är inte bara häpnadsväckande att svenska UD väljer att under de sex månader vi ska leda Europa lägga ner kulturhuset i Paris. Det är som en örfil åt Frankrike.
Det framstår som både korkat och okunnigt. Okunnigt både om kultur, kulturspridning och om betydelsen av svenska skyltfönster i världen. Har de som bestämmer någonsin varit i Paris?